Egentligen är det ironiskt att Sveriges vitaste festival ser ut som ett nerspytt Ku Klux Klan-konvent. Where The Action Is är inne på sitt andra dygn, och det finns knappt en människa på området som inte vandrar omkring i en enorm regnponcho. Trots försiktigt optimistiska prognoser är det om möjligt ännu sämre väder än dagen innan, och det kollektiva humöret är inte på topp. Hur gärna man än vill lyckas man inte riktigt skaka av sig känslan av att vara med i de allra mest antiklimaktiska scenerna av Withnail & I.

Anders Wendin, även känd som Moneybrother, är en av många som har noterat den löjeväckande men ganska rara tragiken i situationen. ”Jag tror att det här är ett sådant tillfälle då man får se sig själv i ögonen och inse att, ja, jag har faktiskt valt det här”, säger han och spejar ut över den tappert applåderande samlingen fiapjäser. Själv verkar han lyckligtvis inte vara allt för nedstämd av de dystra omständigheterna. I egenskap av Nytorgets motsvarigheter till Dexys Midnight Runners gör Anders och hans katatoniska band sitt yttersta för att dra igång stämningen i publiken. Blåsstarka versioner av Just Another Summer och Reconsider Me varvas med publikfriande Springsteen-poser, så väl genomförda att även de allra mest fundamentalistiska vinyltalibanerna i publiken kvicknar till. Vädret till trots måste man ha något tämligen oortodoxt uppstoppat i fel kroppsöppning för att inte bli underhållen av Moneybrother i dag.

Ännu charmigare är tomtefamiljen Magic Numbers och deras nästan provocerande gulliga uppenbarelse. De sverigevänliga syskonparen bildar ett välrenommerat liveband, och deras förnöjsamt uppsluppna Lovin’ Spoonful-harmonier lyckas nästan tvinga ett par solstrålar att uppenbara sig. Vad som emellertid står ganska klart är att en regnig festivalscen inte är det ultimata formatet för ett band som Magic Numbers. Utan intimitet, värme och ett underlag som tål att trampas på av tusentals tygskor kommer de inte till sin fulla rätt.

Samma problem har många av artisterna på Royale, festivalens minsta scen som är tryggt förpackad mellan de båda barområdena. Varken Tiger Lous landstingsindie, El Perro Del Mars suggestiva Nakkna-pop eller Loney Dears skira rytmer gör sig utanför klubbscenerna. Speciellt El Perro Del Mar verkar ha enorma problem med kontexten. Kanske står hon inte ut med att vara den enda på området som inte ser ut som en fullständig idiot, men hennes vädjan till publiken att ta av sig sina ponchos möter hur som helst inte det minsta bifall. Det gör inte heller konserten, som de många bra låtvalen till trots känns både oengagerad och stram.

Men om man vill hitta alla pretentioners drottning ska man söka sig till Karin Dreijer Andersson och den vandrande identitetskrisen Fever Ray, som tar över High Voltage efter bra spelningar av alltid lika pålitliga Hello Saferide och Jenny Wilson. En fantasieggande ljusshow med dovt melerade strobljus ackompanjerar en Dreijer utklädd till någon slags Mårran-liknande konstfackskreation, och de gravallvarliga fashionistorna längst fram ser hängivet blasé ut. Men det finns något ganska rejält konstruerat med Fever Ray som gör att ambitionsnivån snarare känns krystad än berättigad. Förmodligen är bokningen tänkt att vara en välbehövlig vitamininjektion i ett startfält där gitarrer och andra kontrarevolutionära hemskheter frodas hej vilt, men tyvärr blir det inte mycket mer än ett ängsligt frågetecken.

När festivalen börjar närma sig finalen med trumfkortet Nick Cave & The Bad Seeds har regnet fått en betydande del av besökarna att kasta in handduken. Vi andra är en smula nere efter en rent bedrövlig spelning med Duffy, som inte bara visar sig ha karisma som en gråsten utan dessutom sjunger som, för att citera Jerry Seinfeld, Helmer Fudd på en juicepress. Det är helt enkelt inte direkt lördagsstämning bland massorna.

Men om någon är van vid att spela inför ganska nedstämda typer är det med all säkerhet Nick Cave. När den alltid lika välklädde australiensaren kliver ut på scen och river av en fullkomligt rasande Tupelo ställs allt plötsligt på ända. Cave, den briljante publikdomptören, får både åskådare och regn att bli till kulisser i det infernaliska drama han iscensätter framför oss. Det spelar ingen roll att han har gjort det här så många gånger förut. Han är en besinningslös trubadur med alla helvetets kval samlade i sina koleriska blick, och när han står där, svartklädd och som hämtad ur en tidig expressionistisk stumfilm, följer vi hans minsta steg med gapande munnar.

Men det är inga minsta steg när Nick Cave får bestämma. Det är uppförstorat, demoniskt och rakt igenom förkrossande. Lysande versioner av Deanna, The Mercy Seat och Stagger Lee framförs med en rent ofattbar urkraft. När Mörkrets furste sedan sätter sig vid pianot och låter sina mördarballader balsamera varenda krossat hjärta på en kilometers avstånd är det med ett primitivt vansinnesdriv som saknar motstycke sedan, ja, Robert Johnson. Alla eventuella upplevelser av skäggiga britter på samma scen ett par timmar tidigare bleknar mer och mer ju djupare vi träder in i Nick Caves universum, för det här är så fruktansvärt bra, så innerligt, att det vore lönlöst att ens försöka jämföra det med dagens tidigare konserter.

Och för första gången under dagen tar folk faktiskt av sig sina regnponchos.