Ett bistert lämmeltåg av galon rör sig målmedvetet mot Stora skuggan. Det är dags för Where The Action Is, och vad Olle Ljungström senare ska kalla för ”2000-talets nya metrologiska bottennotering” har tagit Stockholm i besittning. Regnet öser ner utan minsta barmhärtighet, och förväntningarna tycks små hos den tappra skara av masochister och kapitalister som har trotsat vädergudarna och tagit sig hit för att få valuta för biljettpengarna.

Efter bra spelningar av Christopher Sander (Yo La Tengo i Bullerbyn) och Miss Li (familjevänligt mystokeri) är det dags för The Pretenders att inviga anakronismen, och när Chrissie Hynde kliver ut på festivalens stora scen ser hon nästan oförskämt bekväm ut. Trots att uppslutningen inte är vad den förmodligen brukar vara hemmavid låter hon sig inte stoppas av vare sig väder eller decennium, och hennes enorma karisma lyckas nästan ge illusionen av att förhållandena är betydligt bättre än vad de är. Att bandet precis har givit ut ett album verkar inte röra dem i ryggen. Publikfriande klassiker som Message of Love, Brass in Pocket och Watching the Clothes radas upp en efter en, och den glesa folksamlingen blir strax till ett hav av belåtet nickande 50-åringar. Det är, utan tvekan, en konsert för de redan frälsta. Men som sådan är den alldeles utmärkt, och när bandet lämnar scenen har till och med molnen skingrat sig en millimeter.

En nästan lika initierad spelning bjuder Pixies på ett par timmar senare. Till skillnad från Pretenders har de givit upp allt hopp om att erbjuda svängig revyunderhållning, och när de har äntrat scenen står de helt enkelt där rätt upp och ner som de musikhistoriska postulat de faktiskt är. Bandet, som aldrig har tillhört skönhetsreserven, för tankarna till en uppställning mellanstadielärare som har bestämt sig för att skoja till det i skolaulan. Frank Blacks perfekt äggformade symmetri kontrasterar markant mot Kim Deals maniska leende, och om man inte visste bättre hade man nog inte gissat att den märkliga konstellationen var fundamentet som hela indierocken vilar på.

Men det vet definitivt den överlyckliga folksamlingen framför scenen. Fansen fullkomligt exploderar när bandet plockar det allra bästa ur sin digra låtkatalog, och till och med Frank Black drar på munnen när de inledande gitarrerna i öppningslåten Cecilia Ann får festivalbesökarna att bete sig som en epileptisk myrstack. I och med bland andra Here Comes Your Man, Debaser, Tame, Monkey Gone to Heaven och Bone Machine blir det sedan nästan löjligt uppenbart att Pixies, så samspelta och energiska som det bara är möjligt, fortfarande är så gott som oöverträffade inom sin nisch. När konserten till sist avslutas med Gigantic och Neil Youngs Winterlong är det fler än Kim Deal som har ont i käkmusklerna.

En något mindre stabil uppenbarelse är Olle Ljungström, som strax därefter rullar upp på festivalens näst största scen. Olle, fortfarande invalid, är som vanligt så nervös att han sitter med ett texthäfte i knäet. Han stakar sig, ber om ursäkt, stakar sig igen och gör sedan några halvhjärtade varv runt scenen med sin rullstol. Det hade kunnat bli en majestätisk trafikolycka till konsert. Men så drar Olle igång örhänget En apa som liknar dig, och plötsligt verkar det som att hans självförtroende återvänder. Rösten låter starkare, texten sitter där den ska, och den redan tidigare så älskvärt heterogena publiken sluter upp likt en saligt leende klunga barn framför den osannolika sagofarbrodern på scenen. ”Är vi inte som en enda stor familj ändå?”, säger en uppenbart rörd Olle Ljungström, och där och då infinner sig ett av festivalens allra mest genuina ögonblick. Det är strålande vackert.

Slutligen är det dags för alla dragplåsters överman Neil Young att avsluta kvällen. Nu har regnet upphört, kylan avtagit och medelåldern höjts avsevärt. Scenen har pyntats med stämningsfulla lysdioder, och i publiken pågår ett smärre fältslag mellan alla de flanellklädda devoter som gör sitt bästa för att komma så nära husguden som möjligt.

När institutionen så slutligen kliver ut på scenen är responsen magnifik. Den tidigare så blodtörstiga publiken står alla som en massiv skara tända ljus när From Hank to Hendrix inleder konsertens första halva. Neil Young står där, ensam med gitarr och själslig vånda, och han sjunger som ingen annan. För den del av publiken som står tillräckligt nära scenen för att utröna vad som är Neil och vad som är förstärkare är det närmast religiöst.

Efter att han ensam har avverkat Don’t Let It Bring You Down och Mother Earth smyger bandet in på scenen, och ett oändligt gnisslande tar sin början. Spelglad som aldrig förr river Neil av den ena klassikern efter den andra. Vi får Hey, Hey, My, My, Cinnamon Girl och Pocahontas, och det är snart mer regel än undantag att de dras ut i åtminstone en tio minuter. Personligen har jag alltid haft ganska svårt för de mer proustska inslagen i mannens katalog, men resten av publiken verkar inte bekommas nämnvärt. Det är dans, glädjetårar och återupplevd ungdom, och lagom till att det hela avrundas med en mastodontversion av Rockin’ in the Free World och extranumret Cowgirl in the Sand är stämningen fullkomligt lyrisk.

Huruvida sektstämningen överträffas av Nick Cave i kväll återstår att se, men åtminstone drunkningsrisken verkar vara en smula mindre överhängande.