Ben Esser har beskrivits både som en skönt avslappnad, opretentiös Londonförortskille med fötterna på jorden och som en överquiffad, wifebeaterbärande, imagebesatt talanglös tönt. Oavsett vilken av dessa positioner man intar så känns det lite onödigt att trycka in alltför mycket superlativ när vi pratar om Braveface. Även om det är svårt att klistra dit etiketten ”oprententiös”, för vi talar trots allt om killen som förut trummat i Ladyfuzz, ett annat, numera avsomnat, Transgressive-band som hypades upp mest för att sångerskan Liz Neumayr tidigare hade delat lägenhet med Bloc Partys Kele Okereke. Däremot är det också svårt att beskylla Braveface för att vara ett sökt album, för att vara svårt med vilje, för generellt låter det mest som Blur i deras allra mesta lalala-stunder, eller som en manlig, mindre syrlig Lily Allen.

Just referensen till Allen är något som Esser dragits med sedan början, och det är inte svårt att se grunden för det. Ben Esser är dock långt ifrån en lika underhållande textförfattare, utan håller sig mer i mittfåran. Och det är också här han förlorar slaget. Visserligen kan det ibland vara skönt med lättsmält, oförarglig pop mellan varven, men dess livslängd är av förklarliga skäl alltid kort. Braveface startar i och för sig på en helt godkänd nivå, med trojkan Leaving Town, Braveface och Headlock. Sedan, bland alltför många halvelektroniska downtempolåtar med kärleksbetraktelser vi alla hört förut, tappar den bort sig.

Jag brukar hålla ett getöga på bolaget Transgressives släpp, främst på grund av en häftig förälskelse i Battle för några år sedan. Det gick dock över, och en blick i katalogen i skrivande stund ger inte alltför mycket mersmak. Esser, senvårens ”stora” satsning, lämnar inte heller han så mycket mer än en lätt fadd bismak efter sig. I ett mer klassiskt skivbolagsklimat hade han, om han kommit så långt som skivkontrakt, förmodligen hyllats och köpts till höger och vänster. I rådande klimat, som visserligen låtit Esser släppa sig skiva utan större problem, hamnar han mellan stolarna, blir omsprungen av mindre konventionella kollegor på båda sidor. Oavsett hur hög quiffen är.