Det är så skönt att inte ha förväntningar. Att lyssna på ett band du inte har någon slags bild av överhuvudtaget. Istället för att reflektera till saker du har hört och saker du har läst så lyssnar du bara. Det är musiken och musiken endast som står i centrum och det blir något väldigt äkta med att lyssna på ett band med dessa tomma öron.

Ohbijou spelar något så ovanligt som orkesterpop. Sju stycken medlemmar samsas med instrumenten banjo, mandolin, melodika, trumpet, cello, glockenspiel, fiol, gitarr, piano, synt för att nämna några. Detta tillsammans blir väldigt levande och mäktigt. Allra mäktigast blir det i de instrumentala bitarna av låtarna då jag kan få samma slags rysningar som jag får när jag lyssnar på Explosions In The Sky strax innan jag somnar.

Men som med all stor musik så kräver det stort ljud i högtalarna. Första gången jag lyssnade igenom skivan var i bilen vilket inte gav någon mersmak överhuvudtaget. Rösten liksom drunknade i alla ljud. Det var först när skivan åkte in i soundsystemet hemma som det bara släppte och det hela blev magiskt. Casey Mecijas sångröst ligger stabilt över det experimentella ackompanjemanget och tillsammans blir det väldigt vackert stämningssättande.

En detalj med Ohbijous musik är att man nästan kan höja volymen hur mycket som helst utan att öronen blir förbannade och säger ifrån. Ingen av låtarna innehåller några slags ljusa vassa toner som skär i öronen. Det är egentligen bara att höja volymen tills vibrationerna i fönstret blir för intensiva och irriterande. Eller tills grannen kommer över. Än så länge har jag klarat mig.