Det är synd att säga att allt gått spikrakt när Deportees karriär hittills ska sammanfattas. Vad som från början var ett band som, med rätta, hyllades till skyarna redan innan första albumet All Prayed Up släpptes blev till ett skenande tåg som var nere på botten för att nu vara på rätt köl igen. Den bistra verkligheten som kantades av faktumet att stå utan kontrakt har, enligt egen utsago, tjänat som bränsle till vad som nu är ett faktum – Under the Pavement – the Beach.

2006 års Damaged Goods, det ”svåra, mörka” albumet var det som till sist tog bandet över branten, idag skriver vi 2009 och samma skivbolag som droppade norrlänningarna har fått krypa till korset. Och det är i förstone där vi hittar bandets potential, att det i dessa kristider satsas på kvalitativ pop och inte enbart försäljningsmässigt gångbar musik.

Umeå-sönerna rör sig visserligen fortfarande i relativt samma hjulspår, ett lekfullt soundtrack som blandas upp med Fleetwood Mac, kryddas med en soulådra få förunnade och toppas med, faktiskt, Talking Heads, men här anas en tydligare grundbild. Ett tydligare koncept.

Sous le pavés, la plage!

Det kan knappast undgått någon som läst intervjuer med bandet senaste tiden att skivan andas ideologi och politiska undertoner och ja, det är alldeles korrekt. Fast aldrig genom de stora gesterna. Alltid på ett subtilt och stilfullt sätt som filtreras genom en popmusik det var längesedan jag hörde från ett svenskt band. Ovanstående citat, som klottrades på en betongvägg i Paris 1968, och som översatt också är skivans titel är en pricksäker sammanfattning av Deportees 2009.

Krafsar man bara lite på ytan, som lite för ofta utgörs av de uppenbara influenser bandet genom åren hållit fast vid, hittar man pärlor i sandstranden. Små mästerverk. Will You Talk (if I Listen) är ett exempel med smittande stråkar som bärs fram av Peder Stenbergs falsett, singeln When They Come ett annat. I går var min favoritlåt Out of Love, i dag är det When I Feel Too Free och i morgon lär det vara en annan. Dock inte avslutande I Wanna Be in Your Gang som inte känns lika klockren och borde kanske exkluderats.

Frånsett den petitessen – ska man jämföra med samtida svenska genrekollegor kör Deportees numera Formel 1 medan Moneybrother och Fibes, Oh Fibes sysslar med folkrace.

Klasskillnad.