Personligen hoppades jag in i det sista att Propagandhi skulle bokas till årets upplaga av WCR. Tji fick jag, men inte har jag någon anledning att hänga läpp för det. Ur årets digra lineup har jag plockat ut ett par guldkorn. Håll till godo.

Social Distortion BLACK STAGE 21:45-23:00
Orange Countys stoltheter har svalt stoltheten och besöker, för första gången på tio år, skandinaviska breddgrader igen. Inte en sekund för sent. Mike Ness och manskap är ett av världens mest inflytelserika punkband och omåttligt populärt. Sedan starten 1979 och genom 1983 års Mommys Little Monster via mästerverket White Light, White Heat, White Trash från 1996 till senaste Sex, Love and Rock ’n’ Roll har de envist hållit fast vid sin bluesorienterade punkrock och har gjort det med den äran. Ett av de band som överhuvudtaget fick undertecknad att börja skriva om musik. Nu sluts cirkeln.

Face to Face CLOSE-UP 19:00-19:45
Big Choice. Så hette skivan som jag sålde av i ett svagt ögonblick någon gång på nittiotalet. Face to Face hette bandet och var, i min värld, en smärre dagslända men idag, med denna bokning som faktum, ångrar jag försäljningen bittert. Med facit i hand borde bandet ha åtnjutit lika stor framgång som likarna i Green Day om det inte vore för att bandet bröt upp när peaken stod runt hörnet. På avskedsturnén 2004 tog de med sig My Chemical Romance som förband. Nu gästar de West Coast Riot på en återföreningsvända och jag kommer att gasta med i Disconnected som om det inte fanns någon morgondag.

Sick of it All BLACK STAGE 17:00-17:45
Lou Koller och hans hardcorepluton i Sick of it All har passerat de tjugo som aktivt band och har inte en tanke på att lägga av. Jag personligen tilltalas inte helt av bandets hela katalog, men jag tänker inte för allt i världen missa tillfället att få höra valfri låt från klassiska Scratch the Surface live, framförallt allsångrusiga Step Down!

The Gaslight Anthem RED STAGE 14:15-14:55
Släppte förra årets bästa skiva. Levererade så till den milda graden på KB för några månader sedan att äldre män fick torka tårar ur ögonen. Om inte Frihamnens kastvindar blåser bort ljudet denna eftermiddag kan det bli en klassisk spelning. Se!

Andra band värda att se på West Coast Riot: äldremännen i Suicidal Tendencies, norrländska galningarna i Raised Fist, australiensiska doldisarna i The Living End och, givetvis, Pennywise.
(Jonas Appelqvist)

Metaltown har på förhand inte direkt däckat mig med bokningar i år. Men när jag till slut kollade efter på allvar finns det så det räcker och blir över även i år. Nedan följer några artister som jag önskar se på årets upplaga av festivalen.

Kongh CLOSE UP, fredag, 16:00 – 16:45
Även om jag inte var helt övertygad om storheten med Konghs senaste skapelse Shadows of the Shapeless, är de en av de större anledningarna till att jag ser fram emot årets upplaga av Metaltown. På scen brukar smålänningarna vara ännu mer suggestiva än de är på skiva och det bådar endast gott. Eftermiddagsljus omgivning till trots.

Municipal Waste CLOSE UP, fredag, 17:15 – 18:00
De senaste årens retrothrashvåg i allmänhet och Municipal Waste i synnerhet får anses tämligen ansvariga till de återkommande planerna på en thrash metal-festival modell mindre som alltid brukar komma upp när jag svingar en bägare tillsammans med en bekant med en fot i musikbranschen. Ändå har jag aldrig lyckats se Municipal Waste på scen, vilket nu givetvis ska åtgärdas. Utgår från att vi ses där, Samsa.

My Dying Bride BLACK STAGE, lördag, 17:30 – 18:30
Mästarna av brittiskt svårmod och melankoli må vara bokade på en aningen för stor scen för att jag ska vara helt nöjd med förutsättningarna, men bara förnimmelsen av senaste gången jag såg dem (Arvika 2004, shit är det verkligen så länge sedan!?) gör att det här är en spelning som jag verkligen ser fram emot. Dessutom har de en finfin, tämligen nysläppt, platta i ryggen.

Marilyn Manson BLACK STAGE, lördag, 22.45 – 00.00
Frågan om hur relevant Marilyn Manson egentligen är nu för tiden har gnagt lite i mig ända sedan Holy Wood (In the Shadow of the Valley of Death)-plattan rann ut i sanden för vad som känns som en herrans massa år sedan. Det har ändå flutit en hel del vatten under broarna sedan jag gick på gymnasiet och fullständigt dyrkade Antichrist Superstar. Men nedkomsten av The High End of Low har åtminstone fått mig att återigen börja snegla åt mannen i fråga igen, om än mest av nostalgiska skäl, och är det något Marilyn Manson brukar lyckas med är det att leverera en bra show.

Andra band värda att låna ett öra och öga till på Metaltown är: grindcorelegendarerna Napalm Death, miniräknarmanglande Meshuggah, retrogänget Bullet, thrash metal-veteranerna The Haunted på hemmaplan, stämningsfulla Opeth och atmosfäriska Cult of Luna.
(Tomas Lundström)