”This isn’t funky enough, Fred.” Gissa hur många gånger Larry Cohen, producenten och regissören bakom filmen Hell Up in Harlem, ångrat orden han sa till Fred Wesley 1973. Att säga att tiden gett Cohen fel är ingen överdrift. Vem minns filmen eller soundtracket idag?

The Payback brukar ofta lyftas fram som Browns starkaste studioalbum (en del skulle till och med kalla det hans enda fulländade studioalbum). Jag har ofta vänt mig mot det där. Tyckt att det är en dålig start på en relation till James Brown och hans musik. Men hur ofta jag än tvivlat och tvekat kan jag i slutändan inte komma ifrån att det stämmer. Där många av Browns album är hitsamlingar utfyllda med några snabbt hoprafsade bonusspår är The Payback verkligen ett album. Hårt och konsekvent hållet, med en tydlig idé om hur funkstenen ska dras. Fritt från utfyllnad.

Titelspåret blev också en riktig hit. Den toppade R&B-listan, även om den inte gjorde något större väsen av sig på poplistorna (där var Brown bannlyst sedan Say It Loud (I’m Black and I’m Proud)). Låten The Payback har också samplats sönder och samman. Teamet bakom En Vogue lyckades med konststycket att bygga inte mindre än två låtar baserade på break ur The Payback.

Den har ett kompakt wah-wah-drivet funkgroove som är lika tungt som den pissförbannade hämnartexten är hård. När Browns fria tolkning av Fred Wesleys utkast kommer fram till raden ”I don’t know karate, but I know carazy” förstår man på tonläget att det här inte är en man du vill möta i en mörk gränd efter att ha skickat ens en oskyldig blick i riktning mot hans kvinna.

De åtta låtarna på albumet har en snittlängd på nio minuter. De flesta med samma hypnotiskt monotona groove som titelspåret. Monotona utan att någonsin bli tråkiga. Bandet är ett väloljat monster som drillats hårt under lång tid. Militäriskt drillade musiker som är så exakt synkade att det skulle kunna kallats maskinellt om det inte vore så fullt av liv. Musiker som reagerar direkt när deras namn ropas ut: ”Fred, shoot your shot”.

Även om det skulle vara lätt att hävda att låtarna på The Payback i första hand handlar om groovet, så vore det ändå inte riktigt sant. Det handlar som alltid om helheten. Det vore inte samma sak utan Browns ordlösa mässande ”yuh-yuh-yah-yuh” i Time Is Running Out Fast. Det vore en betydligt fattigare skiva utan de många och långa blåssolona, för att inte tala om när hornen anfaller i stötande grupp. Det vore något helt annat utan de gärna enkla men dödligt effektiva rytmriffen från gitarren.

The Payback är ett av de sista albumen där många av de största namnen i J.B.’s fortfarande finns med (bröderna Collins hade så klart redan lämnat av). Maceo Parker på tenorsaxofon, St. Clair Pinckney på en rad olika saxofoner, Jimmy Nolen på gitarr, John ”Jabo” Starks på trummor och självklart bandledaren, och under den här perioden huvudsaklige Brown-tolkaren, Fred Wesley på trombon. Det är en uppställning som ger sitt allt, kanske inte för sista gången men näst intill, innan de snart börjar tröttna på Browns nycker och lämnar skeppet en efter en.

Men The Payback är inte bara en samling hårda funkgroove. Här finns ett par långsamma blådjupa nummer som hämtar näring ur den svartaste bluesen. Forever Suffering och Doing the Best I Can bjuder båda på det bästa av den andra sidan av Brown, balladerna. De rödgråtna balladerna har alltid varit en lika stor och viktig del av James Browns verk som någonsin funken. De här två känns orättvist bortglömda i de sammanhangen.

The Payback och ett medley live i programmet Midnight Special 1974.