När jag var i tolvårsåldern var jag kär i Kurt Cobain. Han var inte kär i mig, eftersom han var synnerligen död sedan ungefär tio år tillbaka. Det var så klart lite trist, tyckte jag, men jag vidhöll likväl att en död Kurt Cobain fortfarande var mer underhållande än någon av de levande killarna i den pastoralt borgerliga stockholmsförorten där jag gick i högstadiet.

Förmodligen hade jag ganska rätt. Inte ens nu, när jag har kommit över min förälskelse sedan länge, tycker jag att det finns speciellt många nu levande som egentligen kan mäta sig med mannen i fråga. Men det säger inte så mycket som man kan tro om vare sig hans egna musikaliska alster eller folks generella dumhet, även om ingetdera får underskattas – det är snarare baserat på hans musiksmak.

Till exempel avgudade Kurt Cobain skottarna i det slamriga indiepopbandet The Vaselines. Han tyckte i själva verket så mycket om dem att han inte ens nöjde sig med att bara spela in covers på tre av deras låtar (Molly’s Lips, Son of a Gun, Jesus Wants Me for a Sunbeam). Nej, när det gällde The Vaselines slog den begeistrade Kurt på stort och döpte sin dotter efter bandets sångerska, Frances McKee.

17 år senare är det här det enda de stackars satarna är ihågkomna för, och när så Sub Pop ger ut en dubbel-CD innehållandes deras studioinspelningar, några demos och ett gäng liveupptagningar är det en angelägenhet för ett fåtal initierade nördar med dålig hållning.

Det är på grund av detta man måste använda Kurt Cobain som lockbete när man inleder en text om The Vaselines, hur uttjatat det än må vara. De förtjänar ju så oerhört mycket mer än att omhuldas av en minimal skara upplysta. För bland alla de fantastiska indiepopband som dök upp i Glasgow på 80-talet är The Vaselines, vid sidan av The Pastels och Orange Juice, kanske det allra bästa.

Att varken Frances McKee eller bandets andra halva, den lika fashionabelt uttråkade slackern Eugene Kelly, är några höjdare varken på att sjunga eller spela säger sig självt. Som med konst i allmänhet är det inte tekniken som är poängen. Poängen är istället att det förtjusande paret är två genialiska låtskrivare, som med sina släpiga och gälla röster fångar essensen av precis allt som är bra här i världen. Med en lakoniskt punkig attityd till det mesta lyckas konstellationen få sina fullkomligt nonsensartade texter om sex, sex, sex och religion att framstå som höjden av poetisk briljans snarare än buskis. De är så ohyggligt coola att man dör rakt upp och ner av pur överväldigan.

”We were the anti-twee!”, säger den reminiscerande Pastels-sångaren Stephen Pastel om sin egen och bandets dåvarande attityd i den charmigt loja intervjun som utgör halva konvolutet. The Vaselines gick nämligen alltid utanför de snäva ramarna för vilken genre man än godtyckligt försökte pressa ner dem i. Deras musik var enormt mycket större än skräniga gitarrer och falsksång, för som nästan alla vet är den sortens ytliga parametrar aldrig vad bra musik till syvende och sist egentligen handlar om. The Vaselines, precis som Nirvana, handlade om att sparka uppåt men blicka innåt. Att man sedan gjorde det med några av de mest snillrikt konstruerade poplåtarna världen har skådat är inte fy skam, det heller.

Gör Kurt Cobain och den globala karman en tjänst och införskaffa Enter The Vaselines nu. Om någon samling i år kan rädda din förtappade själ är det den här.