Det fanns två anledningar till att jag snudd på hoppade högt när jag hörde talas om Drop:

1. No Matter What

2. Hospital Records.

När jag nyligen listade ett gäng skitbra låtar från 2007, såhär 2009, var det i flera fall bokstavligen talat ett par år sedan jag hörde några av låtarna. I några av fallen blev återupptäckten en extra positiv upplevelse – och Mistabishis No Matter What var en av de låtar som snurrat flest varv sedan jag startkablade igång mitt 2007-listarprojekt igen.

Efter den nygamla förälskelsen ville jag förstås ha mer. Att James Pullen släppt ett helt album som Mistabishi tidigare i år var med andra ord väldigt trevliga nyheter. Särskilt som Drop släpps av Hospital Records, bolaget startat och drivet av den själfyllda drum’n'bass-musikens mästare London Electricity.

För det är ju genom Hospital som grundarna Tony Colman och Chris Goss det här årtusendet fullkomligt sprutat ut högvis med drum’n'bass som sopat banan med de flesta genrekollegors alster. Namn som High Contrast, Nu:Tone och Logistics.

Lägg till att No Matter What, i sitt galet smattrande nostalgivältrande i den andra kärlekssommarens raveexplosion, är en av de bästa låtar jag hört i år. Att det hunnit gå två år sedan den kom spelar ingen som helst roll. Och i ljuset av allt det här kunde jag nästan ha räknat ut att Drop skulle bli…

…en jävla besvikelse.

Jag gillar ju egentligen tanken med att bygga smattrande drum’n'bass kring ljudet från en gammal gnälltuggande skrivare och fotbollstutor, men Printer Jam blir i slutändan mest irriterande. Att 2009 hacka igång en dubstep-bas och kalla alltihop för White Collar Grime ger bonuspoäng på det teoretiska planet, men det blir rätt tomt på den musikaliska våningen. Att leka med gamla och felintonerande röstsynteser har något slags mått av glädjenostalgi, men Damage är inte rolig i särskilt många sekunder, särskilt som den mot slutet havererar in i något slags refuserat Prodigy-mög. Leken med musikalisk popkonst fortsätter in i en andra dubstep-repa när vindrutetorkare håller taktpinnen i Wipe Your Tears och, ja, ni börjar fatta ungefär vart det här kommer ta vägen.

Det finns som tur är stunder som börjar hitta kompassriktningen tillbaka till klassiska Hospital-territorier. När Pullen lånar fejkade KLF-säckpipor till episka From Memory är det betydligt roligare, även om det mycket handlar om att den är bättre i förhållande till de nattsvarta dikeskörningarna. The Lights’s Really Bad med sin fjäderlätta drum’n'bass är däremot väldigt, väldigt bra på riktigt. Detsamma gäller vemodigt duggregnande och Everything But the Girl-målande View From Nowhere.

Men i slutet på dagen finns det ändå en låt som dansar runt på sitt alldeles egna och upphöjda dansgolv, högt över de andra. Och ja, det handlar förstås fortfarande om No Matter What. Att den samplade sången från originalversionen var tvungen att bytas ut mot en nyinspelad på grund av upphovsrättsligt strul är inget jag har något problem med.

Synd bara att Pullen inte kunde få till något mer lika bra under de två år som gått sedan 2007.