Touchdown is the fucking zenith of civilisation, it will make your jaw drop further than the Dow Jones in 2008, this album fucking shreds like an Enron paper shredder, it is A-fucking-stounding, yeah.

Med ett oöverträffat självförtroende och skön självdistans släpper indievärldens älsklingar nu sitt tredje album och skyr inte orden när det gäller skapelsens förträfflighet. Det ska tas med en nypa salt. Riktigt så bra är det inte, det kan fastställas.

Brightonkvartetten har även på Touchdown svårt att överträffa 2005 års Give Blood, men där Beatific Visions må ha inneburit deras genombrott var det också deras blekaste album och Brakes 2009 känns mer vitalt, vilket i sin tur inte borgar för kvalitet.

Powerpopen som andas Pixies och Teenage Fanclub är fortfarande intakt, men har allt för ofta en känsla av sparlåga över sig. Siktet är rätt inställt, men det skjuts över målet på merparten av skivan.

När det bränner till ordentligt, som i öppningsspåret Two Shocks, bränner det dock till på alla cylindrar. Där hittar bandet rätt anslag och håller inte tillbaka över huvudtaget. I Crush on You flörtar bandet friskt med The Breeders och kommer undan med det.

Nämnvärt är att Paul Savage från The Delgados mixat och producerat Touchdown, men av det märks inte mycket.

På det stora hela; en märkligt anonym skiva av ett band med potential. Synd.