På drygt tio år har Kenny Anderson, alias King Creosote, släppt över fyrtio album. Fyrtio. Hade han varit Ryan Adams hade man sagt att det inte borgar för någon kvalitet direkt. Det är svårt att veta var man ska börja, om man ska sluta, vad som är grejen.

Flick the Vs är grejen.

Den lille mannen i bekväma kläder som så försiktigt tittar fram har gjort ett album där han inte räds nåt. För er som letar paralleller till Fence-kollegorna James Yorkston och U.N.P.O.C.: släpp det. Tja, paralleller till sverigeälsklingen U.N.P.O.C. är i och för sig inte helt långsökt melodimässigt, men det desperata ylande som Tom Bauchop ägnade sig åt på Fifth Column är det.

Flick the Vs är ett himmelrike av finlemmade melodier och allvarsamma texter och stämningar men tempot är högt mellanåt. Rims, No One Had It Better eller fantastiska No Way She Exists med den saxdrivna rytmen, är söta popmelodier som snuddar falsett och skickar killen med gitarren längst bak i ledet.

Camels Swapped For Wives är vårens låt för alla över 30. Eller så är det Two Frocks at a Wedding som är så allvarlig men samtidigt så bisarr. Tänk er det mest konstgjorda komp, den mest ironiska regndanstrumma, ett gråtigt dragspel och en man som upprepar ”you’re scaring me now” med skolflicksröst i berättelsen om de två männen som vandrar den homofobiska staden runt i höga klackar.

Flick the Vs är ett album av kontraster. Konstraster mot den egna uppfattningen av vem King Creosote är men även kontraster i ljudbild och den forskande inställningen Kenny Anderson fortfarande har mot genren efter över fyrtio album. Fyrtio.

Börja här.