Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2007 fortsätter här med del 4. Alltså: 100 låtar från 2007. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

100 FANTASTISKA LÅTAR 2007 DEL 4

• Roisin Murphy Let Me Know (Joey Negro Destination Boogie Mix)
  2005 var det Ashley Beedle som gav Roisin en av årets allra mesta låtar med sin omskakning av If We’re in Love. Förväntningarna när det blev klart att Joey Negro 2007 skulle försöka göra något lika fantastiskt av Roisins Let Me Know – albumets bästa låt redan i original – var förstås omänskligt uppskruvade. Självklart gjorde Joey inte mig besviken. Hans ”Original Vibe”-mix var väl kanske inget som fick mig att höja särskilt mycket på ögonbrynen, men när så ”Destination Boogie”-remixen fick chans att dansa loss i min stereo tog det inte många sekunder innan jag var såld. Det bästa från det tidiga åttiotalets rullskridskoboogiedisco inlindad i bästa Joey-housen komprimerad till en sju minuter lång, struttig dansgolvsfest. Och så förstås, förstås, förstås världens bästa Roisin iklädd ställets silverdiscoglittrigaste paljettöverdos.

  Lyssna hos Imeem

• Pryda Genesis
  Pryda Shadows (Claes Rosén Remix)
  2007 var året då jag upptäckte att Eric Prydz var mer än en Steve Winwood-sampling och knappt klädda Baywatch-modeller. Om det inte är en ocean som skiljer Eric Prydz på filterhumör från sitt alter ego Pryda så är det inte långt ifrån. Hyfsat fjärran från klubbhousens mest pumpade hits, i de övergivna korridorerna i klubbens bakersta utrymmen, stortrivs Pryda. Här blir det analogdigital åttiotalsretrofest av betydligt mer nedtonat snitt, utan att för den delen för en sekund ge avkall på melodier och sväng. Att svänget är mer lämpat för soffdans är mindre viktigt. Bland Prydas 2007-släpp dominerades upploppet av å ena sidan nästan elva minuter långa Genesis och å andra sidan något mer modesta och något blåare Shadows. I sista fallet blir det också en liten internkamp mellan originalversionen och Claes Roséns remix. I ett på många plan rekordjämnt lopp är det till slut Genesis och Shadows i sin Rosén-mix som sida vid sida korsar mållinjen. Framkallningen av målfotot dröjer alltjämt.

• Just Jack No Time (Wideboys Remix)
  Det är svårt att inte dra paralleller mellan Jack Allsopps Just Jack-alter ego och The Streets vad gäller var på den musikaliska kartan de kan placeras in. Och även om Just Jacks Overtones inte bar på något lika mäktigt storslaget som The Streets Weak Become Heroes så var Allsopps andraalbum som helhet betydligt roligare än något av The Streets diton, med Starz in Their Eyes som det stora utropstecknet. När det sedan blev dags för världens bäste Ashley Beedle att göra sin handpåläggning kändes det på förhand som att 2007 års bästa låt var given. Men Beedle-remixen av Starz in Their Eyes, även om den var väldigt bra, hade en rätt bra bit kvar till det han gjorde med Weak Become Heroes. Istället var det No Time som tog klivet längst fram i strålkastarljuset när Wideboys såg till att den sorgsna relationsbetraktelsen nådde sin fulla potential. På samma gång passade också how many times have we loaded and cocked the hammers on our verbal guns på att smita in bland i rummet där de övriga kandidaterna till ”årets textrad” samlats.

  Lyssna hos Imeem

• Goldfrapp A&E (Gui Boratto Remix)
  Alison Goldfrapp och Will Gregory fortsatte 2007 sin resa på det spår de slog in på efter det tvära genrekastet efter debuten Felt Mountain. Det som på andraalbumet rasade in i electroclashsvallvågorna har fortsatt följa den nyelectrotrend som de senaste åren förlängt åttiotalets bästföredatum ytterligare. 2007 års album kändes rätt långt från omistligt, men när Gui Boratto tog sig an förstasingeln A&E började det hända roliga grejer på riktigt. Vräkiga rytmer med ena foten i ett big beat-rehab möter Everything But the Girl på danshumör möter poptrancelandskap. Och så över alltihop visksvävar Alisons röst omkring, helt oberörd om det som bubblade under henne.

• Chris Lake feat. Emma Hewitt Carry Me Away (Original Club Mix)
  Även när jag listade 100 fantastiska låtar från 2006 dök Chris Lake upp. Den gången som remixare, i och med försomringen av Sterling Voids klassiska framtidstro It’s Alright. 2007 dyker han upp som artist och vid sin sida har han Emma Hewitt. Och vilket perfekt par de blir. Jämfört med den latinodansande It’s Alright-remixen är Carry Me Away trummaskiner på betydligt rakare humör. Och där det i remixen var karnevalsdansande färgexplosioner är det en betydligt mer monokrom solnedgång som gäller i Carry Me Away. Men de svepande poptrancehouseskapen har Ibiza-sand mellan tårna och kameran som rusar fram bara millimeter över havsytan får sommarsaltet att kännas hela vägen till mer köldinsvepta breddgrader. Så här bra blir det om man nöjer sig med instrumentalversionen. Men så har vi förstås Emma också, som med sin poptrancesvala röst verkligen lyfter Carry Me Away upp bland de riktigt magiska musikaliska stunderna.

• Marcus Worgull feat. Mr. White Spellbound
  Som för många andra var det när Chad White gjorde gemensam sak med Larry Heard som Mr. White hamnade på min karta. För även om det var Chad som var artisten, och även hjälpte till att skriva You Rock Me och The Sun Can’t Compare var det förstås Larrys namn som fångade mitt intresse. Det skulle heller inte vara svårt att se ”Mr. White” som till hälften Chad och till hälften Larry (genom sitt alias Mr. Fingers), om man är på det humöret. Men Chad har ju faktiskt gjort saker även före Larry-tolvan – och har även dykt upp hos andra. Som hos Marcus Worgull. Men även om Larry Heard inte själv är inblandad i låtskrivande eller produktion genomsyrar hans musikaliska ande titelspåret på Spellbound-ep:n. Den svävande vackra house som blir matta åt Chads försiktiga sång har drag av det hypnotiska i Mr. Heards bästa produktioner och det är förmodligen ingen vågad gissning att Chicago-sonen varit en stor inspirationskälla. Vill man ha ännu mer bra Worgull-grejer behöver man inte leta sig längre än det avslutande spåret på ep:n. Under the Sycamore Tree kanske saknar bidrag från Mr. White (ja, sång överhuvudtaget), men är inte titelspåret långt efter.

• Aril Brikha Winter
  Svenske Aril Brikha gjorde med sin Ex Machina inte bara en helt igenom galet bra skiva (som vilket annat år som helst hade plockat titeln ”årets svenska album” – om det inte varit för att Mr. Suitcase och Tiger Stripes hade släppt ännu vassare album samma år). Att bara välja en låt från den skivan är ett smått omöjligt uppdrag, så därför gör jag inte det. Istället plockar jag titelspåret från en av de tolvor som Aril också släppte 2007. Winter är en bubblande solskensresa genom en blåmodig vintersjäl. Från den stampande rytmen över de svepande virtuella landskapsmålningarna och de studsande syntarna till den rullande basgången som rör sig fram och tillbaka över ljudbilden. Lägg till b-sidan Berghain, som inte är Winter långt efter, och resultatet blir en omistlig singel.

• And If Finest Dream (Silicone Soul’s Darkroom Dub)
  De som var med när åttiotalet gick in i nittiotalet och hade intresse av den bubblande dansmusikscenen kan mycket väl ha stött på Alison Limerick, kanske mest troligt i och med Where Love Lives. Även om det förmodligen mest handlar om nostalgi blev jag ändå lite glad när Alisons namn dök upp i samband med för mig tidigare okända And If. Låten det handlade om var Lead You to Heaven (Finest Dream), en låt som, visade det sig, har rötter ända tillbaka i 2002. När den då släpptes hette den bara Finest Dreams och saknade Alison Limerick. Ja, sång överhuvudtaget. Efter att ha lyssnat runt på de olika versionerna visade det sig att den allra bästa versionen av Lead You to Heaven (Finest Dream) inte alls var Lead You to Heaven (Finest Dream). Istället var det föregångaren Finest Dream som fick stå som förebild när Silicone Soul sedan tog sig an den. Ingen Alison Limerick, alltså, men väl monotont borrande underjordsmörker i samma söndersprängda tunnelsystem som Silicone Souls egen The Pact irrade runt i 2006. Men här och där under resan lyckas dagsljus ändå bryta sig igenom de kompakta jordlagren och släppa in några av årets vackraste stråkar. Och just i gränslandet mellan de ansiktslöst kalla maskinerna och stråkarnas mänskliga handpåläggning lever Finest Dream verkligen upp till sitt eget dopnamn.

• Jap Jap Where V Is the Number of Vertices
  Jag är lite fascinerad av skribenter som fortfarande, i detta nådens år 2009, skriver att man ska komma ihåg var man läste något först. Helt enkelt därför att jag i princip aldrig vet var jag hörde eller hörde talas om något första gången längre. Åtminstone inte det jag stött på efter det att Internets musikaliska dammluckor en gång för alla exploderade upp på vid gavel. Jap Jap är ett sådant exempel. Jag har ingen aning om hur eller när jag först kom i kontakt med Jasper Boers musikaliska alter ego. Och det gör inte särskilt mycket. Albumet Wish for Impossible Things var trevligt i sin stillsamma vänhet. Inte livsnödvändigt, men väldigt trevligt. Men så fanns det stunder när allt stannade upp för en stund. Tog ett djupt andetag. Lät sig fascineras över alla detaljerna i tillvaron – alla de där detaljerna som man vanligtvis missar i den ständiga vardagshetsen. Where V Is the Number of Vertices dök upp i en av de där sprickorna i tid och rum och målade upp sin egen fantastiskt vackra akvarell. Med samma färger som så många andra redan rört ihop, men likväl med ett resultat som sken rakt igenom soluppgången.

  Lyssna på klipp hos Last FM

TIDIGARE DELAR

100 fantastiska låtar 2007 – del 3

100 fantastiska låtar 2007 – del 2

100 fantastiska låtar 2007 – del 1

TIDIGARE 100-LISTOR

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2005