Nej. Ni läser inte fel. Och jag har inte skrivit fel. Nu är det dags för 100 fantastiska låtar från 2007.

Så här. Jag hade äntligen tänkt få ändan ur och göra avslut med 2008. Insåg då att jag ju faktiskt av tidsbrist aldrig fick färdig min lista för 2007. Efter listor både 2005 och 2006 kan vi ju inte ha en bruten kronologi och bara skippa ett år. Hur skulle det se ut? Särskilt som merparten av jobbet redan var gjort.

Den genominskränkta passionen är som bekant granne med geniet. Den är förmodligen också granne med vansinnet och den helt vanliga, bondsvenska dumheten, men det låtsas vi inte om nu.

Så nu kör vi. 2007. Digitalons förlovade år. Under tiden börjar jag jobba med 2008. Jag har goda förhoppningar om att hinna med 2008 innan vi skriver 2010. Det är viktigt med realistiska mål.

För er som inte varit med tidigare – eller för er som bara behöver lite påminnelse om hur det funkar – här kommer en lista över 100 fantastiska låtar jag plockade med mig från 2007. 100 låtar 2007 när Ola själv får välja. 10 låtar om dagen i 10 dagar. Ingen särskild ordning, även om några av de allra, allra bästa säkert kommer när vi närmar oss slutet.

Och ja, det kan säkert ha trillat med låtar från 2006. Men det är sånt som händer när man har kul.

100 FANTASTISKA LÅTAR 2007 DEL 1

• Jessica Simpson A Public Affair
  Man kan tycka vad man vill om Jessica Simpson. Jag tycker vad jag vill om Jessica Simpson. Hennes musik har oavsett vilket lämnat en hel del att önska med sin formlösa USA-radiokapitulation. Men så snubblade jag över videon till A Public Affair under en av de idag så sällsynta musikvideostunderna på MTV. Första gången jag hörde den var jag mest paff. Andra gången konstaterade jag att jag nog gillade den rätt mycket. Alla gånger jag hör A Public Affair sedan dess sitter jag med ett fånigt lyckoflin på läpparna. Vad annat kan man göra inför den alldeles underbara åttiotalsboogiedisco som Lester Mendez gett Jessica? Särskilt vid det handklappsbeströdda latinoslagverksbreaket som rullar rakt ut i den övereuforiströsslade aaaaa-aaaaa-aaaaa-kören. Att videon är discorullskridskonostalgi så det sjunger om det innebär förstås en hel hög extraplus i kanten. Ett av 2007 års mesta glädjepiller.

  Titta och lyssna på officiella videon (någon annanstans än youtube)

• Add2Basket vs. Claes Rosén Volaris (Original Mix)
  En nästan åtta minuter lång ungersk-svensk vänskapsmatch. Ungerske András Genser bjuder in blågule Claes Rosén och tillsammans lyckas de, via lite internetskickande fram och tillbaka och lite titelinspiration från mexikanskt flybolag, få ihop en studsande och snyggpolerad houseresa genom internationellt luftrum. Ackompanjerade av välplacerade tranceexplosioner som ombordunderhållning.

  Lyssna hos Imeem

• John Dahlbäck Don’t Speak
  Även om det skett ett generationsskifte vad gäller vilken Dahlbäck som är mest intressant så fortsätter Dahbäckarna att ge oss skitbra grejer. Konstigt vore väl om John Dahlbäck inte skulle lyckas klämma in åtminstone någon låt på listan med den utgivningstakt han har. Med klippt kvinnorröst, introvert skostirrande knorrbas, wobblande melodislinga och tranceexplosioner gräver sig Don’t Speak:s vågrörelser sig så långt in i hjärnans musikcentra det bara går och vägrar sedan envist släppa taget.

• Henrik B feat. Terri B Soul Heaven (Fonzerelli Remix)
  När Soul Heaven kom, med sitt transatlantiska samarbete mellan svenske Henrik Berntsson och amerikanska Terri Bjerre, blev den snabbt upplockad mest överallt och snurrade ett tag överallt, kändes det som. Själv var jag aldrig lika imponerad. Ja, fram till dess att världens mest italienske irländare fick säga sitt. Resultatet blev storsouldivehouse av allra mest storslagna snitt.

• Andrew Bennett feat. Kirsty Hawkshaw Heaven Sent (Pillow One Remix)
  Kirsty Hawkshaw kommer förstås alltid mest kommas ihåg som rösten Opus III och speciellt i deras stora genombrott It’s a Fine Day. Men Kirsty har ända sedan dess regelbundet dykt upp, antingen på egen hand eller genom att hon lånat ut sin röst till någon annan. Som här, åt tranceproducenten Andrew Bennett. Och det är just i trancefacket vi oftast hittar Kirsty och det är inte särskilt konstigt. Om en röst någonsin kunnat jämföras med en älva är det förmodligen Kirstys. Oavsett vad som pågår nedanför svävar hennes röst obekymrat och John Bauer-trolsk över alltihop. Som den självklara mittpunkten. Heaven Sent är inget undantag, trots allt Pillow One gör sitt bästa för att ångvälta över hennes röst med en mullerhotande basgång.

• Chromatics Running Up That Hill
  Att ge sig på en av världens bästa låtar är förstås extremt vanskligt. Även när slutresultatet blir bra bleknar det för det mesta med originalet. När Chromatics, hemmahörande på etiketten Italians Do It Better, ger oss sin version blir det sex minuter av småvingligt sovrumsindiepop med analogsyntiga förtecken och en plockad gitarr inklämd i mellan tvätthögarna i ena hörnet. En produktion som andas ”charm” mer än något annat – fast som lyckas få charmen att landa på rätt sida om brastrecket. Det blir ingen ny gudomlig handskakning, men väl ett riktigt välposerat målfoto.

• T.J.M. I Don’t Need No Music (2007 Remix)
  Tom Moulton är utan någon större konkurrens discoerans allra meste mixare. Det var nästan alltid han som kallades in för att ge den där sista putsen på fasaden innan en låt skickades upp på topplistorna. Men egenskapad musik var däremot betydligt mer sällsynt för Moulton. Det enda albumet Moulton (med mellannamnet Jerome) någonsin släppte kom 1979. Härifrån plockades tolvorna Put Yourself in My Place och I Don’t Need No Music, som båda gick i mål över niominutersstrecket.

  Av dessa bjöd I Don’t Need No Music på det allra vassaste svänget – men samma låt ligger också bra i kategorin ”mest bortkastade refräng”. Efter det enastående breaket plattlandar I Don’t Need No Music i en refräng som hinkar ut all festkänsla genom fönstret snabbare än någon hinner dra ur sladden till stereon. När låten 2007 fick sig en extrem house makeover var det därför inte förvånande att alla inblandade remixare valde att fokusera på breaket, inte refrängen. Allra bäst lyckades Joey Negro och Harlem Hustlers.

  Vilken som tar hem bucklan är lite väderberoende. Joey ligger närmare originalet, vilket betyder fler dalar, men också desto glittrande explosioner när breaket väl plockas fram. Harlem Hustlers å sin sida väljer att filtrera originalet helt och hållet, gitarrwacka lite mer och hålla festen på en jämnare nivå.

• Sophie Ellis-Bextor Catch You (Moto Blanco Mix)
  Ända sedan Spiller hade den goda smaken att låta Sophie Ellis-Bextor ge röst åt Groovejet har hon haft en självklar plats i listan över världens coolaste människor. Inte nog med att hon ser oförskämt bra ut, som en Twiggy för tvåtusentalet, hon har dessutom en röst som lyckas med det svåra konststycket att balansera på den nästintill osynliga skärningspunkten där ”kaxig”, ”sexig” och ”blasé” möts. Tyvärr har hon sedan bara sporadiskt levt upp till såväl sig själv som till Groovejet. Catch You har även den en bit kvar, men i stilsäkra Moto Blancos stadiga remixhänder når den nästan ända fram. Kan man sedan för en stund bortse från skuggan som Groovejet kastar över hela Sophies karriär är det inget snack om att Catch You är väl värd att lyssna på.

• Enrique Iglesias Somebody’s Me (Jody Den Broeder Club Mix)
  Det heter rätt ofta att originalen alltid är bäst. Att en cover aldrig kan bli lika bra. Det är förstås bara dumheter. Även om en remix och en cover kanske inte är exakt samma sak gäller parallellen även här. Eller, om vi pratar dansmusik, så gäller snarast det omvända. Originalet är betaversionen. Remixerna är de buggfria slutsläppen. Hur Somebody’s Me låter i original vet jag faktiskt inte. Varje gång jag hör den här remixen tänker jag att jag ska lyssna för att jämföra. Varje gång glömmer jag bort det. Jag börjar ta det som ett tecken på att jag lika gärna kan strunta i det. Särskilt som jag misstänker att remixen även i det här fallet sopar banan med originalet. Snyggt hjärtekrossat vemod under dansgolvets färgkastande strålkastarorkester.

• Mistabishi No Matter What
  No Matter är egentligen alldeles för mycket på en gång. Mitt i det hundraåttiosmattrande kaoset hinner ett stressat gammelskolerejvpiano, en halvfartssoulvokalsampling och ett elakt och kantigt break av precis den sort som jag för alltid kommer att förknippa med Baby D:s klassiska Let Me Be Your Fantasy. Men på något sätt, eller kanske just därför, lyckas James Pullen ändå att sy ihop all galenskap till en översvängig slutprodukt som blir en enda stor nostalgifest. Kanske är det ingen slump att No Matter What släpptes 15 år efter Let Me Be Your Fantasy och nästan 20 år efter den andra kärlekssommaren. Att det står ”Hospital Records” på etiketten känns i det här sammanhanget rätt självklart.

TIDIGARE 100-LISTOR

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2005