Let’s Get Out of This Country slog ner storsläggan över älskare av skotsk pop för tre år sedan. Camera Obscuras tredje album var ett genombrott av sällan skådat slag och känns fortfarande aktuellt och lika jävla älskat som då. Går det tre månader utan att du hört Lloyd, I’m Ready to Be Heartbroken har du förmodligen inte lämnat lägenheten.

Att det varit så tyst om Camera Obscura inför släppet av My Maudlin Career känns som ett bevis på att ingen egentligen vill släppa Let’s Get Out of This Country. Camera Obscura ÄR Let’s Get Out of This Country. Punkt.

Samtidigt är kanske det försiktiga intresset för My Maudlin Career till Camera Obscuras fördel. Förväntningarna är inte skyhöga. Vi vet att de besökt Jari Haapalainen igen. Vi vet att Tracyanne Campbell kommer leverera. Det kommer bli bra men kanske inte döspännande. Det kanske bara kommer låta likadant som tidigare. Ungefär där står jag när jag börjar lyssna på My Maudlin Career.

Det tar lite tid att bestämma sig. Singeln French Navy är en lite studsig, stressig och gnällig historia med en förödande tråkig remix av Jim Noir. Refrängen är spårets svagaste punkt men drivet och svajet i verserna lovar mer. När jag sedan lyssnar på hela albumet är just French Navy ett av de svagare spåren. Den känns krystat hittig.

På My Maudlin Career är det, liksom Razzle Dazzle Rose var starkast på Let’s Get Out of This Country, de mer ohittiga spåren som är riktigt bra. Camera Obscura gör fantastiska popspår som Honey In the Sun men i James och Forest and Sands blir Tracyanne Campbell en av de viktigaste sångerskorna och låtskrivarna av idag.

Med mindre av refränger och mer melodier, som i You Told a Lie, gör Camera Obscura ett album som är något helt annat än Let’s Get Out of This Country, samtidigt ungefär vad man väntat sig. My Maudlin Career spar på sockret men inte på något annat.

French Navy