Ibland blir det för mycket av det goda. Som när Lucky Luke ska få Averell Dalton att äta, men mest äter själv och blir så där grågrön i ansiktet.

Alla Fagra är ett modernt proggband. Direkt från Malmö rakt in i den feta myllan och de moriska freskerna. De skulle lika gärna ha ett namn efter något svensk fjäll eller någon mineral. Nu uppfångade av Nordic Tradition som väl tänker sig att föra folkmusiken ett steg framåt genom att progga till den.

Och Alla Fagra gör sitt jobb. Med energi och leklusta driver de på både i sång och i sitt instrumentspel. Här varvas käcka trallar, som hämtade från medeltiden, med mer orientaliska droppar av toner. Dan Svensson och Julia Westberg har skrivit allt på Våta pussar, och de har verkligen försökt få med allt.

Efter att tag blir det för mycket av det goda. Det blir liksom alltför spretigt och hoppigt. Jag vet inte om jag ska gunga, dansa, tralla eller eftertänksamt försöka förstå alla knorrar. I exempelvis 70-Polskan hörs experimentell civilisationskritik (jo att bo på landet i Waldorfstickad ull är nog bättre än fleece).

Sången håller inte riktigt samma klass som instrumenten. Texterna känns dessutom alltför futtiga ibland. Som Davids klagan som plötsligt utmynnar i en rivig Mattisrövarsång.

Jo då. Jag tycker Alla Fagra har en hel del förtjänster. De instrumentala delarna är riktigt bra. Vackra till och från som i Kväll.

Alla Fagra har förmodligen kul hela tiden. Men jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag känner mig lite grågrön. Så där som Lucky Luke. Inte för att det är dåligt. Men det är för mycket.