I en intervju inför Sleepy Jacksons senaste skiva, 2006 års Personality sitter Luke Steele vid en pool och berättar med däst, släpig men seriös röst att han tog en tids ledighet innan skivan spelades in. Han fixade en sponsor, fed-ex, fed-exade sin röst till Sverige där den fick svensk massage, ny frisyr och pilateslektioner. ”Alla äter ost, det kommer bli galet”.

Två år senare har Luke Steele hittat en kompanjon i Nick Littlemore från Pnau. Deras musikaliska stilar visade sig gå som hand i hanske och någon slags kreativ mirakelelixir verkar ha hällts över hela röran som skulle bli Empire Of The Sun. Steele får nu ta steget ut och bli komplett knasig. Utan musiken hade det varit stört omöjligt att ta en man med ett örnkadaver på huvudet, guld i klasar och en gammal senil dement kinesisk dams gåbortutstyrsel på något som helst allvar.

Nu över 20 år senare har minnet av ozondödande frisyrer, axelvaddar och synthgitarrer bleknat bort något och 80-talet framstår som ett decennium då otroligt mycket bra musik gavs ut. 80-talsnostalgin är spirande. Empire Of The Sun fullkomligt vältrar sig i arvet från detta neonfärgade årtioende. Men de gör det med en oerhört finkänslig urskiljningsförmåga och en särpräglad idé om vad de vill skapa.

Ingen kan ha undgått att höra titelspåret Walking On A Dream vid det här laget och om man inte gillar den kommer man inte gilla skivan. Den är karaktäristisk för skivan med sin mjuka orgel, ljusa röstslinga och drömska atmosfär. En ren poplåt som efter månader av lyssnande fortfarande är lika bra och bara blir bättre.

Större delen av skivan följer samma väg med klassiska poplåtar som har någon slags soul i sig. Kraften i låtarna är just att de följer popmallen och gör fjäderlätta sånger som egentligen inte låtar som så mycket annat. Det minst galna med Empire Of The Sun är musiken.