Emil Svanägen alias Loney Dear har gjort vad som i folkmun kallas för en Jens Lekman. Han har gått från källarinspelningar och CD-R-skivor till att bli en fullfjädrad indie-axiom, och antalet mysskäggiga rockkritiker på andra sidan Atlanten som hyllar Svanängens svävande pop har ökat lavinartat. Nu är det dags för uppföljaren till 2007 års utmärkta Loney, Noir, och i samma veva har man droppat kommatecknet. Vad som i gengäld möter lyssnaren är en lite djupare ljudbild än tidigare.

Man skulle kunna inbilla sig att det beror på turnerandet med hisspostrockarna The Sea and Cake, samarbetet med renässansmannen Andrew Bird eller den fräscha storbolagsbudgeten, men oavsett anledning är det uppenbart att man har lagt ner betydligt mer tid på arrangemangen än tidigare. Precis som tidigare nämnda Jens Lekman, med andra ord, som låter mer och mer som Jens Lekmanz för varje skiva. Men precis som sin frände klär Loney Dear ovanligt bra i de matchande kostymerna.

Svanängen, som inte direkt är de stora gesternas man, låter fortfarande sin späda korgosseröst bära upp de väna poplåtarna, men den här gången har de dessutom svepts in i ett täcke av eteriska orkesterklanger. Det låter stort, mäktigt och stundtals en smula spöklikt när pizzicatostråkar, analogt blippande och den allra skiraste falsettsången smälter ihop till en suggestiv helhet. De timida anslagen till trots finns det inte en enda låt på Dear John som inte fullkomligt exploderar i en kataklysm av känslor, ungefär som den här recensionen hanterar ekfraser. Om Brian Wilson hade gått vilse i en John Bauer-skog hade den efterföljande psykosen tonsatts precis så här.

Det är ömsom vemodigt, ömsom storslaget, men det blir aldrig pompöst – för mitt i all omfångsrikedom står fortfarande Emil Svanängen och låter allra ensammast i hela världen.