Jag hade egentligen lovat mig själv att aldrig lyssna på den här skivan, men när det nu verkar stå klart bortom all tvivel att Paul Stanley planerar att dra varumärket Kiss i smutsen en gång för alla genom att spela in ett nytt album stämplat med loggan jag en gång lärde mig älska kände jag mig ändå tvungen.

Om vi ska ta det positiva först så går det ganska fort. Han sjunger anmärkningsvärt bra.

Annars är de här låtarna de sämsta Stanley någonsin spelat in (med undantag för de vedervärdiga Let’s Put the X in Sex och (You Make Me) Rock Hard). Den ena ett större pekoral än den andra. Det är en skiva som får Hot in the Shade att framstå som ett klassiskt mästerverk. Live to Win låter i klartext som något däremellan.

Det är en skiva som visar hur man på ett effektivt sätt kan sabba ett livsverk och missförstå allt som är rock. Det är strömlinjeformad dynga utan allt som skulle kunna kallas nerv eller känsla. Det är en ond föraning om hur in i helvete illa det kommer att låta om det sista Kiss-albumet (som i praktiken blir ett Paul-soloalbum med Gene Simmons som gästsångare på några spår).

Jag kommer för alltid att skylla allt på en mätt och vitt hånleende Andreas Carlsson.

Att Paul Stanley litar på någon som 2008 och 2009 på allvar ringer in Desmond Child som en auktoritet i ämnet ”rock idag” får mig att vilja gråta. Om Stanley menar allvar när han säger att han siktar på att spela in ett album i klassisk 70-talsstil kan han inte använda rådgivare som tycker att rock är Katy Perry. Det går bara inte. Det fattade till och med idoler och produktartister made in sweden.

Nej jag har inget mer att säga om Live to Win. Bara en vilja att glömma och förtränga.