Recension

- Sparks (album, cd) Sahara Hotnights
- 2009
- Stand by your Band
Blandband
Covers i allmänhet och coverskivor i synnerhet är ofta mål för spott och spe. Spekulationer om att artisten/bandet som tolkar tar det säkra före det osäkra, har skrivkramp eller helt enkelt gör det lätt för sig är ofta en direkt följd till dessa släpp. Musiken i sig blir lätt sekundär och att ”det var bättre förr” har aldrig låtit lika blasé i ett sådant resonemang. Jag, å andra sidan, gillar’t. Skarpt.
Det är en lika delar hyllning till originalen som det är en plattform Sahara Hotnights trivs på. Bandet omfamnar låtarna de valt ut på ett kärleksfullt sätt och med en approach som, alldeles naturligt, kan härledas till What if Leaving is a Loving Thing, skivan där de på sätt och vis hittade hem. Den känslan har förts vidare till Sparks.
Covervalen är av varierande kvalitet, det ska medges, men merparten är väldigt imponerande och en bit från originalen. Det enda spåret jag inte hört i original, Calm Down av nyzeeländska Birdy, har spår av hur tjejerna lät runt Jennie Bomb där punkig powerpop var mer regel än undantag och är det som ligger längst ifrån Sahara Hotnights anno 2009.
En bra låt är en bra låt är en bra låt heter det och på Sparks tar Robertsfors stoltheter det påståendet och förvaltar det till nästintill perfektion. Med modifikation. För är det något en cover tjänar på så är det just förvandlingen den förhoppningsvis genomgått. Det är också något Sahara Hotnights tagit tillvara på. Janet Jacksons Love Will Never Do Without You har en helt ny och groovig popkostym, Big Me, Foo Fighters gamla örhänge når, om möjligt, nya höjder med en avslappnad ljudbild och en Maria Andersson i högform. Men det stora utropstecknet är när Redd Kross som får se sin Mess Around ur ett nytt, annorlunda perspektiv. Avskalad till en balladliknande hyllning får den nytt liv dels via bandets kärleksfulla hantering utan också dels via duettsången mellan Maria och, håll i er nu, Andrew WK. Det krävdes både en och två dubbelkollar innan jag kunde greppa att den svettdrypande amerikanske partyrockaren stod bakom ena parten av låten – och han gör det med den äran dessutom.
Som gammalt Pentagram-fan hoppades jag såklart mycket på Be Forwarned, men den, tillsammans med nämnda Calm Down tar ner skivans helhet i och med dess någorlunda slätstrukna attityd och halvdana utförande.
Att välja Steve Miller Bands Wide River och Dusty Springfields In Private är på något sätt ett skott i öppet mål. Det är låtar som Sahara Hotnights gör om till sina egna och helt kommer undan med det. Det säger allt om dagens Sahara Hotnights – ett oberoende band som hittat sin formel. Det är få förunnat.
Publicerad: 2009-03-09 00:00 / Uppdaterad: 2009-03-09 01:01
En kommentar
Varför kan man komentera detta men inte Tompas Metal`???
#
Kommentera eller pinga (trackback).