Med ett stadigt driv kommer man väldigt långt om man spelar metal. Och har man spelat i Marduk vet man vad ett stadigt driv är.

Devian, som alltså rymmer trummisen Emil Dragutinovic och sångaren Legion i sättningen, släppte sin andra platta strax innan 2008 blev 2009 och det är inget oävet som bandet ger i från sig, även om de knappast bryter någon ny mark med God of the Illfated. Men vem har sagt att man måste göra det för att vara bra?

Vill minnas att jag lät debuten Ninewinged Serpent passera tämligen obemärkt, men så är inte fallet med God of the Illfated. Snarare tvärtom.

Devian rör sig i trakterna kring black och döds, men ståtar även med en hel del thrash metal-sluskiga riff, som får tankarna att vandra åt black/thrash-hybrider från 1990-talet som Unanimated. Gott så, och Devian fäller ingen skugga över de referenserna. Mycket tack vare det där drivet.

För redan från den öppnande besvärjelsen eller vad den lilla ramsan ska vara och genom hela God of the Illfated hamras det på friskt på ett välarrangerat sätt, rätt om det handlar om gitarrslingor och tvåtakt, tyngre partier med dubbeltramp eller tämligen harmoniskt tunggung, som på Summerdeath.

Självsäkert och tryggt, med rätta.