dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Samling: Soul Folks - The Sam Cooke Concerts
Soul Folks - The Sam Cooke Concerts (album, cd) Samling
2008
Legal Records
4/10

Hedervärt initiativ

Jag kan inte låta bli att älska Sulo åtminstone lite grann för att han håller Sam Cookes minne vid liv. Sedan 2007 har han arrangerat minneskonserter till soulmannen som dog alldeles för ung. Sent förra året släpptes den här cd:n med inspelningar från Södra Teatern (och en nyskriven hyllningslåt inspelad i studio).

Sulo leder föreställningen, men lämnar generöst utrymme till gästartister som Pernilla Andersson, Nicke Andersson, Louise Hoffsten och Clarisse Muvemba. Låtvalet är huvudsakligen, men inte uteslutande, koncentrerat till Cookes mest kända låtar (de flesta kan hittas i original på samlingen Portrait of a Legend).

Allt är habilt framfört av Diamond Dogs, men sällan särskilt spännande. Det är tryggt, snällt och lite för respektfullt. Kanske är det produktionen/mixningen som spökar, för i mina öron låter det lite för ofarligt och, ursäkta uttrycket, P4. Som musik för sittande publik. Lite för inställsamt och med ambitionen att inte stöta sig med någon.

Några få gånger bränner det till på riktigt och inspelningen lyckas med konststycket att överföra de varma känslorna jag säkert haft om jag funnits i publiken istället för på en stol med musiken i hörlurar.

Louise Hoffsten gör en fin bluesig tolkning av (I Love You) For Sentimental Reasons backad av ett snyggt jazzfärgat piano. Att jag gillar Nicke Anderssons båda bidrag, Shake och Yeah Man, är säkert ingen överraskning för den som läst mig förr. De ger både en liten fingervisning om hur det hade kunnat låta om han valt att fronta The Solution på egen hand.

Att jag vill höra mer av Clarisse Muwemba visste jag redan innan jag hörde henne sjunga en supersöt tolkning av Sam Cookes allra första Billboard-etta You Send Me. Om det kan komma något riktigt gott ur den här skivan är det ett skivkontrakt till henne.

Allra bäst blir det i den frejdiga avslutande Bring It On Home To Me där Sulo och Nicke Andersson tar den i original soulstormande låten till Rolling Stones sluskigare jaktmarker runt tiden för Black and Blue. Då är plötsligt hela kalaset på någon sorts hemmaplan och bitarna faller äntligen på plats. Det är så dags då. Helhetsintrycket blir ändå inte mer än godkänt för musiken och väl godkänt för initiativet. Nästa gång står jag hellre framför scenen.

Patrik Hamberg

Publicerad: 2009-02-15 00:00 / Uppdaterad: 2009-02-14 23:35

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4957

3 kommentarer

Är det int dags att börja omvärdera alla dessa färgade refrängsångare från 60 talet?

Per Kele Oregistrerad 2009-02-15 11:23
 

precis så. du har helt rätt. och såklart är nickes insats den som stannar kvar.

mikael Oregistrerad 2009-02-15 14:03
 

Att kalla Sam Cooke för refrängsångare känns väl sisådär.

Gorillan Oregistrerad 2009-02-15 16:58
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig