Egentligen skulle den här texten bara fokusera på hur Telefon Tel Avivs musik förändrats sedan förra albumet Map Of What Is Effortless från 2004 då det gott och väl finns tillräckligt att säga om det. Rent konkret är det stora draget att de i mångt och mycket tonat ner sina tidigare disigt mjuka, upphackade och sparsmakade alster och nu fläskar på med en rejäl dos elektronisk pop med rötterna fast förankrade i 80-talet.

Ungefär så skulle väl en snabbt ihopkastad varudeklaration kunna se ut.

Men så kom nyligen beskedet att ena halvan av duon, Charles Cooper, hittats död i sitt hem i Chicago. Hur gärna man än vill och antagligen också bör bortse från det är det svårt att inte börja lyssna på och se Immolate Yourself, en i sammanhanget nu otäckt träffsäker titel, i ett helt annat ljus efter det.

Det mörker som innan mest lurat runt hörnet blir plötsligt högst påtagligt samtidigt som tidigare bara sentimentala ögonblick nu framkallar iskalla kårar oavsett om det är helt fantastiska melankoliska popgråtlåten You Are the Worst Thing in the World eller Helen of Troy som mest låter som ett synthsmittat Joy Division.

Trots det betydligt popigare anslaget, tempot och känslan är det svårt att se bortom det genomgående vemod som råder på Immolate Yourself. Och då inte bara i stämningsfullt böljande långsamma stunder som Mostly Translucent och flyktiga Made a Tree on the Wold. Direkta och till och med dansanta melodier som The Birds och Stay Away from Being Maybe som med effektfullt resultat lyckas tränga igenom och sprida lite värme får kämpa hårt för det.

Paradoxalt nog blir Immolate Yourself mycket tack vare det också Telefon Tel Avivs mest enhetliga släpp. Det låter verkligen elektroniskt 80-tal emellanåt men inte bara som hipp stilfigur utan det finns en genuin känsla och kärlek till eran och influenserna. När duon sedan blandar upp det med murrig electro och skimrande techno utmynnar det i dystert ödslig men också mjuk elektronisk popmusik.

Vacker och sorglig som det Requiem den nu tyvärr ser ut att bli.