För ett par veckor sedan uppträdde den 26-åriga sångerskan Adiam Dymott på P3 Guld-galan i Göteborg. Det var inte bara hennes första offentliga framträdande någonsin, det gjorde dessutom henne och singeln Miss You upphaussade till en smått hysterisk nivå. När detta skrivs ligger låten etta på iTunes singellista, och videon roterar på A-listorna på både MTV och ZTV. Man kan bli Michael Jackson för mindre.

Adiam, vars flotta namn jag inte för mitt liv lyckas behålla ett konsekvent uttal på, är alltså på väg mot det som kallas för ett riktigt genombrott. Hon har redan uppmärksammats av utländska medier som bland annat jämför henne med The Hives, vilket väl förvisso är ungefär som att jämföra Lukas Moodysson med Robert Altman. Men den där låten, hur bra är den egentligen?

Efter ett antal genomlyssningar har jag kommit fram till följande: sådär, va.

Man kan inte förneka att Miss You med sin klistriga refräng, sitt effektiva trumkomp och sitt snajdiga handklapp är en riktig hit. Det är en klassiskt uppbyggd poplåt som från det inledande riffet arbetar sig in i ens medvetande, biter tag och stannar där utan att för den sakens skull vara det minsta förarglig. Man har lagt sig till med en hel del ooh-ande Stones-körer, och Adiams röst är smått fantastisk i sin okonstlade enkelhet. Och dessutom ser hon, med tatueringar och Mary Quant-frisyr, ganska ascool ut.

Vad som däremot hindrar ens ögonbryn för att höjas mer än nämnvärt är den hysteriskt tråkiga inramningen och arrangemanget som Thomas Rusiak-producerade Miss You har drabbats av. Gitarrerna, som förmodligen är tänkta att ge låten en lite småfräck och bitsk framtoning, är spinkiga som ett par sprillans Cheap Monday-jeans. Just jeansreklam är faktiskt ett ord som direkt dyker upp när jag försöker hitta ett ord för den känsla som Miss You ger mig. Det är samma slags brist på charmiga defekter och allmänmänsklig sjavighet som krävs för att kunna kränga kläder till identitetskrisande tonåringar, och även om det säkert ligger mycket genuin kärlek och ansträngning bakom låten är det tyvärr inget som hörs. Det låter precis som den sortens ofarliga P3-rock som får folk att säga ”det här är inte alls min genre, men…”. Det låter som, Gud hjälpe dem, The Sounds.

Jag har ett gott öga Adiam, och inte bara för att hon ser ut som den estetiskt fulländade rockstjärnan. Men så länge hon inte spottar ur sig något som låter lite mindre Rockparty kommer jag knappast låta henne ta min iTunes-oskuld.