Wolfbrigade är ett band som känns som om de har funnits med jämt. Först som Wolfpack, sen som Wolfbrigade. Åtminstone har de figurerat i min periferi sedan jag själv började upptäcka kängpunk runt tiden för Skitsystems första fullängdare Grå värld/svarta tankar.

Ändå är Comalive min första riktiga kontakt med bandet, utöver spliten med tyska Audio Kollaps från 2001. Inte för jag vet hur Wolfbrigade har låtit på de tidigare skivorna, men på Comalive är det kängpunk i samma stil som Skitsystem i mångt och mycket; tungt och metalanstruket. Här och där dyker det upp neokängslingor som förgyller. Sammantaget precis vad jag brukar gilla och så är också fallet här.

Min enda invändning är egentligen att Comalive känns lite för finputsad och städad för att kunna lyfta det sista lilla. Visst In Adrenaline är en mäktig öppningslåt och det finns flera fina stunder på Comalive, men jag saknar ändå någonting som ger mig den sista kicken. Som får det att lyfta till att vara fantastiskt.

Kanske är det för att det är så välgjort, en parameter som inte kan få negativa effekter i någon annan genre än kängpunken. Men det är något man får ta med i beräkningen när det kommer till rutinerade kängpunkare; det blir lite artigt och inte så nihilistiskt som det en gång var.