Det är helt tydligt att det är det lama som många finner charmigt med band som The Lucksmiths. Låtar som man kan sjunga la-la-la till och studsa gatan fram utan att bli avbruten av en tamburin som går på tvären genom versen eller en falsett som skrämmer upp penntrollen på vinden. Nej, här tassar basslingorna genom refrängerna som en häst i piaff och ska det förmedlas solsken kastar man in en akustisk gitarr som drum-drum-drummar upp tempot. Pop alltså. Rakt av.

Så funderar man lite på hur The Lucksmiths femton år igenom pillrat fram de här låtarna. Ständigt i samma stämning. Lyssnar lite på Bee Gees-covern de gjorde en gång. Konstaterar att The Lucksmiths är som ett hej från en svunnen tid. Som en annan dimension, där bra indie alltid låter likadant. Ett könslöst, oskuldsfullt land.

Sen inser jag att jag föredrar det alla gånger framför alla borgarungar från Vasastan som kräks ut sina band över stan, sjunger på svenska, kallar det punk och skapar ett Facebook-event varje gång de går till replokalen.

The Lucksmiths är ett popband utan image. Här är vår musik, lyssna eller skit i det.

Så jag lyssnar till album nummer elva. Noterar att alla i bandet bidragit med material till First Frost som är inspelad i Tasmanien. Ön söder om Melbourne varifrån The Lucksmiths gett sig av för att i en liten stuga vid Mount Wellington samla sina verk på ett väldigt jämnt album.

Susanna skrev om Warmer Corners att ”de låter som om det är just så här de har låtit, om inte alltid så i alla fall sedan ett bra tag tillbaka”. Fyra år senare är det likadant men inget ont i det. Maken till stadigare och mer levererande popalbum får man inte. Marty Donalds A Sobering Thought (Just When One Was Needed) har redan fått sin tid i rampljuset och här finns mer att hämta. Speciellt från Donald. Good Light, The National Mitten Registry och Lament of the Chiming Wedgebill visar att det är just Marty Donald som är den främsta tillgången i bandet. Däremellan sitter Mark Monnones Day Three of Five som en solstråle i vindrutan och Tali Whites mycket brittiska Up With the Sun som en galopp över dansgolvet. Och ungefär där fortsätter historien om The Lucksmiths.