Karin Dreijer har länge lekt med roller. Egentligen ända sedan hon inte kunde hantera rollen hon fick eller tog sig med Honey is Cool.

Det blev apkostym på Grammisgalan, gamnäbbar på promobilder, ett band som aldrig spelade live till ett band som spelade live bakom en skärm iförda masker. Det blev mer och mer förvrängda röster. Det blev genusglidningar och byten mellan man och kvinna, bror och syster.

Jag både blev och inte blev förvånad när jag läste Filter-artikeln i förra numret. Inte ett dugg förvånad att hon sökte ett eget uttryck fritt från kompromisser, desto mer att livespelningarna var en av drivkrafterna till att sätta Fever Ray till livet. Att Karin vill ut och sjunga.

Tempot är långsamt och tonen är murrig. Sången ligger i lager; hon sjunger ganska rakt på och oprocessat men med många förvrängda lager ovanpå så bara tonen av hennes röst ekar någonstans i utkanten. Lite som en kurragömmalek. Under ringer en loop av cirkulerande toner till dämpade trumslag.

Tonen minner ganska mycket av ett av de bästa spåren på senaste The Knife-skivan, From Off To On, även om den inte är särskilt lik i uttryck. Men så har hon också med sig Christoffer Berg (Hird) som varit med The Knife sedan Got 2 Let U, vilket borgar för en viss kontinuitet även om den här impersonisationen är ny.

Men jag undrar var det där mörkret som kommer fram letar sig upp ur, för även om det är en persona som mässar …

If I had a heart I could love you
If I had a voice I would sing

If I Had a Heart

… hoppas jag att hon är medveten om att det är en lögn. Karin Dreijer är en av våra största sångerskor. Inte för hennes röst kanske, men för hennes uttryck. Och det är också att kunna sjunga.