Mellan Kent-boxen och Lindemans låda ligger den utökade utgåvan av Glasvegas självbetitlade debut och känns självklar bland julklappstipsen. Albumet har fått sällskap av mörk julstämning på ep:n A Snowflake Fell (And It Felt Like a Kiss). En söt och sagolik titel. Spåret med samma titel är precis just det. Sött och sagolikt med känsla av höga järngrindar, svarta krokiga figurer med långa, smala fingrar och snö som yr. En nightmare before christmas. En Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events med James Allan som Jim Carrey. Som den perfekta kombinationen av Rumänien och USA, där låtarna har spelats in.

Jag hör inte alls diskbänksrealistiska versioner av mer kända jullåtar, industristädernas svärta eller farsor som inte kommer hem till jul. Glasvegas jul-ep har istället den goda smaken att undvika indieglättig bjällerklang och att innehålla – förutom en tradig version av Silent Night – nyskrivna låtar. James Allan och Rich Costeys produktion är inte lika näven-i-vädret-tung som på debutalbumet utan mer stillsamt högtidlig och luftig. Rymden i den hyrda katedralen i Transsylvanien fylls väl.

Titelspåret är det som gör sig bäst på julsamlingen. Men även Cruel Moon med sin enkla melodi som aldrig faller över kanten till ylandet från botten av ensamheten och eländigheten Glasvegas gjort sig kända för. Cruel Moon tassar som nyfikna barn på julaftonsmorgonen och ja, det glittrar både här och där. Fuck You, It’s Over förmedlar precis det som jag inte gillade på albumet. Gnälliga skottar som bara fortsätter förmedla allt vi redan sett från Skottland genom film, böcker och musik. Så fortsätter även Please Come Back Home men A Snowflake Fell (And It Felt Like a Kiss) räddar ep:n med salig julstämning där tunga snöflingor faller i mörka kvarter.