Med bakgrund av Optimismens hån och spelningen på Way Out West kan jag inte hjälpa att bli lite förvånad över Skinnad, den första inspelade livstecknet från Franke på väldigt länge.

De larmar fortfarande, men inte alls på samma sätt. Gitarrerna låter twang på ett rockabillysätt värdigt deras slicka frisyrer. Men ansatsen är ganska lugn bakom larmet. Det är inte lika mycket ett furiöst frontalanfall. Optimismens hån vibrerade i vild frustration och djupa känslor.

Det här är inte alls likadant, men ändå samma sak. Det är en fortsättning.

Det ligger en viss charm i vår inskränkthet
Och det är såna obetydlig saker som håller oss vid liv

Skinnad

Kompromisslösheten är naturligtvis kvar, det vore inte Franke annars. Men det låter lugnare, lite mindre konfrontativt och på något sätt skrämmer det mig. För jag vet inte alls vad jag kan förvänta mig av dem längre. Och det känns faktiskt som en bra sak inför albumsläppet i mitten av januari.

De spelar rock’n'roll med en attityd som få andra. Om man ska ha referenser till hur det låter kan andra Göteborgare som Union Carbide Productions utgöra en referenspunkt numer, men Franke är så mycket vresigare. Och därmed bättre, även om jag är officiellt tveksam till, åtminstone den här, användningen av munspelet.

Kroppsmåttslåten är jag fortfarande lite tveksam till, men jag räknar med att den tar sig precis som Skinnad gjort under veckan jag lyssnat på den.