1994. Satanic Surfers, Millencolin och No Fun At All. Tre combos som skulle komma att bli förgrundsaktörer i en punkscen som sneglade över Atlanten där dinosaurier som Bad Religion och NOFX särskådades, en scen som fick den illasittande stämpeln skatepunk. Trions förstnämnda utvecklades mot den mer politiska banan fram till uppbrottet 2007, där det bl.a. ynglade av till hardcorepunkiga Sista Sekunden. Örebros stoltheter har tagit sin rock till en nivå där epitetet skatepunk ligger undanskuffat, långt bak i tiden. No Fun At All är, 2008, kvar på samma plats och är det faktiskt med den äran.

24 sekunder in på öppningsspåret Mine My Mind står tre saker klara. Det är, fortfarande, ingen revolutionerande punkrock Fagersta-sönerna bjuder på. Low Rider skulle kunna vara inspelad i samma veva som 1995 års Out of Bounds med snarlik ljudbild och låtskrivande. Bandet är, ändock, ledande i genren och tar täten i svenska annars så screamo-/emobeklädda punkscenen av idag.

Siktet är ständigt inställt på Amerika och det är framför allt Pennywise och Descendents jag urskiljer hos No Fun At All. Med smittande melodier som huvudsaklig krydda kommer de relativt långt, men det är tyvärr så uppenbart ooriginellt att det är svårt att bortse från höjdpunkterna.

För höjdpunkter finns det, om än i små doser. Första singeln ut, Reckless (I Don’t Wanna) är en poppig pärla som skulle kunna generera nya lyssnare, The Beautiful Sound har en tyngre ljudbild och approach som passar bandet bra och Pennywise-stölden till trots är Never Ending Stream en låt jag anar att Fletcher Dragge velat skriva själv.

I övrigt känns Low Rider trött och halvhjärtad, en skiva som spelats in på rutin. Och rutin är något bandet besitter. Det är bara beklagligt när det blir något att luta sig tillbaka mot. Jag saknar glöden som genomsyrade No Straight Angles. När den släpptes? 1994.