Black Flag, som allmänt räknas som det första amerikanska hardorebandet, bildades i en liten kalifornisk kuststad som heter Hermosa Beach 1976. Gruppens musikaliska motor och ende ständige medlem var gitarristen och huvudsaklige låtskrivaren Greg Ginn. Under de dryga tio år bandet var aktivt byttes medlemmarna ut på löpande band. Några av de mest utmärkande var: […][...]

1984. Ett år som såg inte mindre än fyra fullängdssläpp från Black Flag. Det var också året då DC3s Kira Roessler blev fullvärdig medlem och ersatte originalbasisten Chuck Dukowski. Slip It In var första skivan hon medverkade på. Startskottet för den mer progressiva sidan av Black Flag ljöd också i och med Slip It In […][...]

På grund av andra åtaganden såsom dagtidsjobb och mobilt bredbandhaveri publiceras mina texter om årets West Coast Riot lite senare än det var tänkt. Det kan bara beklagas. En bra festival var det i alla fall. En mindre krönika om den följer nedan: Såhär retrospektivt kan man fastslå ett par saker gällande WCR. Dels genidraget […][...]

1994. Satanic Surfers, Millencolin och No Fun At All. Tre combos som skulle komma att bli förgrundsaktörer i en punkscen som sneglade över Atlanten där dinosaurier som Bad Religion och NOFX särskådades, en scen som fick den illasittande stämpeln skatepunk. Trions förstnämnda utvecklades mot den mer politiska banan fram till uppbrottet 2007, där det bl.a. […][...]

Vad som från början skulle bli en rolig och framförallt intressant spelning med återförenade No Fun at All förvandlades till en, till en början, horribel upplevelse. Helt och hållet på grund av ljudet. När bandet slår an första ackordet slår basen igenom hela ljudbilden och ljudet vajar fram och tillbaka. Att mycket av det berodde […][...]

Av outgrundliga anledningar räknas band som Millencolin och deras genrekollegor oftast ut på förhand och visst, det finns mycket skit där ute, men kvartetten från Örebro håller ställningarna och borde i och med detta släpp även få lyssnare hos belackarna. Bandet förnekar sig inte och nu när skiva nummer sju släpps tre år efter Kingwood […][...]

Jag är inte mycket för revolution. Mer för det där med revoluform. Men i linje med ett gammalt citat så vill jag kunna dansa till revoluformen. Det asketiska ligger liksom inte för mig. Jag gillar att kunna skratta, att kunna äta mat som ät god och njuta av naturen som finns runt mig. Sprungen ur […][...]