Konsekvens är nyckelordet för The Bronx. Ihärdighet ett annat. Sin vana trogen ger detta Los Angeles-baserade hardcoregäng ut nya alstret som ett självbetitlat sådant, det tredje i ordningen. Och inte mycket har ändrats. Lika bra det. Varför ändra på ett vinnande koncept?

För vinnare, det får man tillstå att de är. Ända sedan debuten och den tätt därpå släppta EP:n La Muerte Viva har Matt Caughthran och manskap lagt världen för sina fötter med smittande och framförallt svängig hardcorepunk. Så också på detta släpp. Är det något de verkligen ska ha en eloge för är att de lyckas med konststycket att inte överhuvudtaget låta tillrättalagda samtidigt som det är catchy bortom sans och förnuft.

Det är däremot inte det starkaste av material de presenterar på 2008 års The Bronx, vilket ska tas med en nypa salt. Det är onekligen kompetent punkrock som tränger igenom allt som oftast, bara inte på det sätt man blivit bortskämd med på tidigare utgåvor, när man, i brist på annan liknelse, kan jämföra med att bli överkörd. Bokstavligt.

Ibland glimrar det dock till ordentligt, som i Young Bloods (Machine) där ett oheligt äktenskap mellan Supersuckers och CIV verkar ha trätt i kraft. I tunga, malande Inveigh finns den nerv som genomsyrat bandets karriär hittills. Och Pleasure Seekers har bara låttiteln gemensamt med Social Distortion, minus sista s:et, i övrigt är det årets snyggaste rockkostym.

Men bortsett från det är det en skiva på sparlåga. En låga som förvisso sätter många konkurrenter i skuggan, men ändock. Jag tar valfri Rocket From the Crypt-skiva framför The Bronx anno 2008 vilken dag som helst. Synd. Jag ville så gärna att bandet skulle fortsätta på inslagna vägen och överträffa sig självt igen. Verkligen synd.