Black Milk är en av många rappare och producenter som det har talats om med stor entusiasm under flera år. Han dök upp på hiphopscenen för 3-4 år sedan, då han arbetade tillsammans med legendariske producenten J Dilla. När Dilla sedan tragiskt gick bort år 2006 lyftes Black Milk fram ytterligare, och han sågs som den främsta som skulle föra Dillas sound vidare.

Efter flera mixtapes, ett album och produktioner på många artisters låtar så har han nu fått ut sitt andra soloalbum, Tronic.

Skivan börjar med ett högt tempo och det dröjer ända till de sista spåren innan Black Milk visar upp det bästa av sin musikaliska talang. Det är då vi får höra utdragna, till stor del instrumentala, låtar med rena inslag av jazz och soul.

Black Milk som producent är bättre än Black Milk som rappare. Det går visserligen felfritt och flyter på bra när han greppar micken, men det blir ändå platt. Black Milk är inte märkvärdig som rappare. Det lilla extra som krävs för att göra honom annorlunda och bättre än många andra rappare fattas. Många spår är energiska och kraftfulla, och det känns som att det är just sådana spår som inte passar Black Milks rappande. Det går för fort för honom. De låtar som gästas av bland andra fenomenala Royce Da 5’9’’ och Pharoahe Monch är därför de bästa låtarna på albumet, eftersom tillför en variation och en kvalitet som behövs.

Gäster verkar också ha en positiv effekt på Black Milk, han låter aningen vassare när han inte är ensam på beatet. Gästerna på albumet är dock få, vilket ni nu förstår är negativt. Black Milk har tagit sig vatten över huvudet genom att sköta rappen själv så pass mycket som han gör. Albumet är dock inte speciellt nära en flopp, på grund av hans enorma talang som musikskapare. Hans beats, som är tillräckligt bra för att rättfärdigt jämföras med J Dillas på det sätt de blir, har utan tvekan det lilla extra som behövs.

Jag skulle önska att man kunde se på detta album och bli mer imponerad över hans insats som producent, än besviken över hans bleka insats som rappare.