Jag trodde ganska länge att Damn!:s tredje skulle bli den svenska motsvarigheten till D’Angelos trea. Aldrig bli av. Men här är albumet nu. Det heter Let’s Zoom in. Och det är väl värt fyra år av outhärdlig väntan.

Första singeln I’m Not Going to Live Another Day Without You Girl är som väntat inte särskilt representativ för albumet. Den är snarare en förlängning av hur Damn! låter som kompband till Timbuktu än en försmak av hur magisk den här skivan är. Det är djungelkungenfunk som möter studsiga elljud och ett ystert dragspel. Det är allt på en gång och lite till. Tjockfullt av idéer. Um-wäoh-wä-wä.

Men Damn! är så mycket bättre när de saktar ner, dimmar ljusen och låter Svante Lodén sjunga sånger om att försöka bli vuxen någon gång. Eller när han med försiktigt stöd av en Fender Rhodes sjunger i falsett och skickar D’Angelo på rehab igen till ljudet av ett stort jazzblås i Headstone.

Då är Damn! bäst i världen just nu.

Det som skiljer Damn! från mindre intressanta moderna funkband som också gjort historieläxan väl är att de lyckats hitta ett eget uttryck. För även om det är lätt att lista referenser låter det alltid som Damn!. Även om de blandar funkfrukterna blir det aldrig rörigt, bara sött och gott. Klibbigt och klistrigt, precis som jag vill ha min funk.

Sen spelar det ingen roll om slutresultatet blir uppdaterad Roger Troutman möter Nigeria ’70-blås (som i titelspåret), uppenbar kubakärleksblinkning till Buena Vista Social Club (som i Man Is Not a Bird tillsammans med Rubén Juárez) eller ännu en sorts omtagning på Wars Low Rider (som i Rattle My Brain).

I slutändan låter det ändå Damn! good.