Jonas Knutsson spelar sina saxofoner (här oftast en sopran) mot Mats Öbergs piano. De gör det för en publik på Kammaren i Stockholm under två dagar i februari 2008. De bästa stunderna (får man anta) från de två dagarna samlas på en cd som får det lika raka som tydliga namnet Live. Inget mer, inget mindre. Två av svensk jazz många skickliga musiker i ett innerligt möte.

Klangerna i Knutssons saxofon bär på tydliga minnen av den svenska folkmusik han spelar i andra sammanhang. Öbergs piano är stort och lekfullt. De utmanar varandra och följs åt. Att de spelat med varandra ofta och länge är tydligt. Skickligt, säkert och snyggt. Så klart.

Det låter som musik för en sittande publik. Konsertsal. Vänligt klappande. Inget fel i det, men det får mig inte riktigt att varva upp. Det tänder inte mina cylindrar och även om jag aldrig tycker att det är dåligt eller tråkigt är det heller inget som fastnar eller stannar kvar.

Medan andra har kallat det ”[e]n given kandidat till årets jazzskiva” konstaterar jag att det inte riktigt är min grej.