The Gaslight Anthem har inte bara New Jersey gemensamt med Bruce Springsteen, även musiken har starka drag av statens store son. Det är heller inget bandet förnekar, tvärtom är det ett självändamål. Frontfiguren Brian Fallon hävdar till och med i pressreleasen att det gedigna historieberättandet som genomsyrar Springsteen musik var något de själva ville uppnå på The ’59 Sound. Sett ur den synvinkeln blir resultatet till viss del inte så lyckat medan de på större delen av skivan åstadkommer just det. Och det utan att framstå som en blek kopia.

För det är först på detta släpp som den klassiska amerikanska rocktraditionen lyser igenom på allvar, föregångaren Sink or Swim hade bra många mer drag av, säg, Against Me! och The Bouncing Souls än The Replacements i sig, och avvägningen dem emellan har blivit The ’59 Sound. Kvartetten levererar såväl ölindränkta allsångsrefränger som den i casanova, Baby! som arenarock i Miles Davis and The Cool, lika mycket The Pogues som Springsteen och Tom Petty. I avskalade Here’s Looking At You, Kid tar bandet ner tempot och bjuder på en kärlekstörstande resa genom ett becksvart New York:

You remind Anna, if she asks why, that a thief stole my heart while she was making up her mind. I heard she lives in Brooklyn with the cool, goes crazy over that New York scene on 7th avenue. But I used to wait at the diner, a million nights without her, praying she won’t cancel again tonight. And the waiter served my coffee with a consolation sigh. You remind Anna, if she asks why.

Fans som kärat ner sig i The Hold Steady har här ännu ett band att knyta till sig och det är inte svårt att förstå varför. Den stora skillnaden mellan dessa två akter är att The Gaslight Anthem inte nämnvärt skurit ner på punkrocken, en scen båda banden härstammar från, och det är på både gott och ont. När det till och från börjar glida över till pubrock a la Flogging Molly, antagligen mycket tack vare att Ted Hutt, ex-Flogging Molly, suttit i producentstolen, har jag svårt att fokusera och vill stänga av. Lyckligtvis är de inslagen minimala på skivan och överlag är det här ett av årets bästa släpp.