USA. Tyskland. Italien.

Ungefär där, och i den ordningen, kunde man hitta discons supermakter under sjuttiotalets andra halva.

Visst fanns det förstås andra länder där disco skapades. I princip vart enda ett. I hjärtat av Afrika. På det japanska öriket. I Sydamerikas djungler. På andra sidan muren. Men det var i de här tre länderna som discofabrikerna arbetade som hårdast.

Men förutom kvantitet var det också här som standarderna för discon skapades. USA med sin massivt orkestrerade och funkrotade disco. Tyskland och Italien med sitt betydligt mer maskinella och rymdsiktande dito.

Men mittemellan de båda kontinenternas föredragna discosmaker fanns Kanada. Ett land som, i synnerhet kring Montreal, förde ett synnerligen aktivt discoliv. Det mesta av den här musiken släpptes förstås även i USA, men precis som när europeisk disco släpptes in i disco var det på amerikanska bolag och inte sällan i ommixade versioner för den amerikanska marknaden. Den kanadensiska discon assimilerades med andra ord in i storebrors musikaliska landskap och sågs rätt mycket som en och samma sak. Nordamerikansk disco.

Men faktum är att den kanadensiska discon, precis som mycket landet i övrigt, tog från båda kulturerna och skapade något eget. Orkestrerat och med användning av riktiga instrument, men med lite vassare kanter. Elektroniskt, men med rötterna långt ner i soulens och gospelns harmonier.

Mittemellan.

Vid den här tiden hade Joel Zimmerman ännu inte sett dagens ljus. Det skulle dröja ytterligare drygt 25 år innan han drog på sig ett stort mushuvud, tog namnet Deadmau5 och så sakteliga började forma sitt smått omisskännliga sound.

Men på många sätt är Kanada år 2008 och Kanada år 1978 väldigt lika när det handlar om dansmusik. I skuggan främst av sin stora granne i Söder, men också i skuggan av sina europeiska kollegor. För Deadmau5 skulle det ta två år innan det riktigt stora genombrottet, när Faxing Berlin i början av 2007 började skapa ringar på vattnet. Men när saker och ting sen väl tog fart gick det fort. Riktigt fort.

Som en löpeld genom internätet spreds Deadmau5 produktioner och remixer i alla tänkbara kanaler. Via digitala musikaffären Beatport och via ett oräkneligt antal bloggar. Via remixer av andras grejer och via ett oräkneligt antal egna mp3- och vinylsläpp.

Nu, i slutet av 2008, har vi så sakteliga hunnit fram till albumet Random Album Title. Inte Deadmau5 första album, Vexillology släpptes redan 2006, men väl hans första efter att hans namn blivit något att verkligen räkna med. För det har det med råge.

Under den här tiden har ”Deadmau5” snudd på blivit en egen genre. Ett sound som inspirerat och plagierats. En sammanvävning av element från den poppiga trancen och de mest introverta techhousehörnen. Det skamligt genompoppiga och det ljusskyggt genomseriösa.

Random Album Title är på många sätt ett typiskt album från en dansmusikartist som i vanliga fall trivs bäst i det korta formatet. Det är dels lika mycket en samling som ett album och det är ett försök att visa upp bredden hos avsändarartisten. Det här har ju förstås sina sidor. För dem som följt Deadmau5 är det väl sådär spännande att exempelvis Faxing Berlin, Not Exactly och I Remember dyker upp istället för något som aldrig hörts tidigare. Försöken till bredd gör att det finns låtar här som jag gladeligen hade bytt ut mot något annat.

Uppbyggt som ett DJ-set börjar Random Album Title rätt långt ner under vattenytan, med rätt genomtråkiga Sometimes Things Get, Whatever och Complications för att sedan leta sig allt längre mot den melodiöst poppiga mittfåran i Deadmau5 musikskapande. Från och med Brazil till och med fullständigt fantastiska Not Exactly är Random Album Title en av årets mesta musikupplevelser. Mot slutet börjar så resan tillbaka under jord, men ackompanjerad av betydligt bättre tongångar än inledningen.

Visst är det lite trist att just Faxing Berlin, sina två förekomster till trots, kapats så mycket jämfört med originalversion, men det är ju å andra sidan bara att skaffa den också och kasta in sist i spellistan.

Random Album Title är på många sätt rätt traditionell dansmusik. Den slår inte in några oöppnade dörrar vare sig i ljud eller struktur. Däremot gör Joel Zimmerman, i sina bästa stunder, något alldeles enastående och eget av ingredienserna.

Kanada inte bara är i huset – Kanada är en väldigt stor del av huset just nu.