Det är svårt att inte känna sig lite blåst på konfekten.

Efter den två cd-skivor långa discofesten på The Master of the Masterpiece: The Very Best of Mr. Patrick Adams blir det lätt så när man sitter med nästa volym.

Ja, eller kanske avsaknaden av volym i just det här fallet.

Två skivor har nämligen bara blivit en den här gången när det blir mer av Patrick Adams. I sig inget fel. Ofta blir det så när det börjar komma uppföljare på samlingar med namn som ”the very ultimate definitive best of”. ”The very ultimate definitive best of 2” känns väl lite sådär. Rätt ofta blir det ju en ihoprafsad samling till med material som, även om det är bra, inte kan mäta sig med den första samlingen. Att inte ägna två skivor åt nästan lika bra grejer kan ju då vara en konsumentmässig välgärning.

Vi kan väl med en gång slå fast att The Master of the Masterpiece 2 inte kan mäta sig med ettan. Så. Men samlingen musik som ryms på The Very Best of Mr. Patrick Adams – från de första Philly Soul-minnande fördiscoproduktionerna med Black Ivory till Four Below Zeros My Baby’s Got E.S.P. – tidernas kanske bästa discolåt. Det är verkligen överproduktive Patrick Adams samlad till sin absoluta essens.

Tvåan spänner precis som ettan över en tidsepok som tar avstamp i början av sjuttiotalet och landar en bit in i nästa årtionde. Den stora skillnaden är att där ettan var, tja, hitsamlingen är det här samlingen för nördarna. Alternativt dem som nyligen upptäckt Patrick Adams och inte kan få nog.

Samtliga tolv spår på samlingen återfinns nämligen här på cd för första gången.

Men nu behöver inte det här betyda att låtmaterialet i sig är obskyrt bortom de dammigaste av skivbackar. Tvärtom finns här såväl låtar med Bumble Bee Unlimited (I Got a Big Bee), Universal Robot Band (briljanta Dance and Shake Your Tambourine) och Inner Lifes även utanför de mest hårdföra discokretsarna välkända cover av Ain’t No Mountain High Enough. Skillnaden är att de här återfinns i sina ”original demo versions”. Okej, en skillnad som i ärlighetens namn inte är särskilt stor.

Det riktigt roliga börjar bortom de här bidragen.

Att Sine, ännu ett enalbumprojekt från Adams, får vara med med sin galet bra Happy Is the Only Way är förstås finemang, men ännu roligare är att Sines enda åttiotalssingel Rotation lyfts fram. En låt som, ja, inte särskilt blygt egentligen är Herbie Hancocks banbrytande årskamrat Rockit rakt av – men det har jag inget som helst problem att ta. Bumble Bee Unlimiteds smittsamma heliummaräng Everybody Dance har allt som var bra med Adams discosjuttiotal medan The ”P” Crew och The Tribe får stå för inslagen från hiphopelectron och Zapps vocoder. Extra kul är det att upptäcka de båda Northern Soul-kandidaterna No Deposit, No Return och Looking for a Brand New Game, av Debbie Taylor respektive Eight Minutes, som jag aldrig tidigare stött på.

Men så finns det också den där låten som nästan helt på egen hand lyfter samlingen från ”väldigt bra” till ”livsnödvändig”. Samlingens My Baby’s Got E.S.P. En låt där ”livsnödvändig” snudd på är det enda ord som räcker till.

Center Stages enda singel Never från 1980 är ironiskt nog inte producerad av Adams, utan istället Christine Wiltshire – Adams kollega från discoprojekten Phreek och Musique. Men här är det istället låtskrivaren Adams som får hamna i låtljuset med fem och en halv minut blått solsken insvept i de mjukaste av stråkar och ett Chic-piano.

Disco när den är som allra bäst, alltså.