Ain’t No Mountain High Enough. Ain’t Nothing Like the Real Thing. You’re All I Need to Get By. Your Precious Love. The Boss. I’m Every Woman.

Ja. De låtarna.

Lägg dessutom till låtar skrivna åt Teddy Pendergrass, The Supremes, Gladys Knight & The Pips, Smokey Robinson & The Miracles och Aretha Franklin.

De flesta har förmodligen hört Nickolas Ashford och Valerie Simpson. Betydligt färre vet om det.

Med startpunkt i det stora låtskrivargenombrottet Let’s Go Get Stoned som gav Ray Charles en jättehit 1966 ägnade duon sedan hela sjuttiotalet (och en bit av åttiotalet) åt att skämma bort världen med fantastiska låtar och produktioner.

Men hela tiden fanns deras egen musik också där. Inte bara skriven och producerad av Valerie och Nickolas, utan också framförd av dem. Först på Valeries båda halvmisslyckade soloalbum i början av sjuttiotalet (utgivna på Motown, där det enda måttet på kvalitet fortfarande var sålda exemplar) och sedan tillsammans. Tillsammans både i studion och privat, något som verkligen hörs. När deras röster möts i ljudrymden är det i sina bästa stunder samma obekymrade och oförfalskade kärlek som när Marvin Gaye och Tammi Terrell skapade magi i slutet av sextiotalet. Men där Marvin och Tammi hängde på sig sina känslor när de klev in i studion behövde Ashford och Simpson aldrig ta den omvägen.

När duon samlar sina verk på The Warner Bros. Years: Hits, Remixes & Rarities är det långt ifrån första gången Ashford & Simpson återfinns i samlingskostymen. Men som titeln pekar på är det här heller inte någon fullständig förteckning över karriären. Det här är tiden på Warner Bros. – åren 1974 till 1981. Det betyder att deras största hit, 1984 års Solid, inte återfinns någonstans här – men med tanke på att största delen av deras bästa material är från just den här tidsperioden gör det samlingen fokuserad på bästa sätt.

Men ännu bättre är att The Warner Years samlar låtar och framför allt mixar som tidigare bara funnits att få tag i på tolvtummare som sedan länge försvunnit ur produktion.

Det blir en resa från de första stapplande stegen in i det som ännu inte riktigt hunnit sätta sin discogenreform med avstamp i Over & Over, som Sylvester tre år senare skulle förvandla till ett nästan tio minuter långt discoepos – fram till Bourgie Bourgie, tolkad av såväl John Davis & The Monster Orchestra som Gladys Knight & The Pips. Det är sjuttiofem minuter överfantastisk disco.

Sprudlande. Sorgsen. Glittrande.

Lyssna bara på helt magiska kärleksresan som Top of the Stairs tar oss med på. De återhållna verserna och sedan refrängerna som briserar rakt in i nyförälskelsens skygglappade molnvärld. Stråkarna som smyger försiktigt, utan att vilja störa, för att så ta hi-haten i handen och dansa snabbare, högre och vackrare än alla andra.

Och som om inte det här skulle vara nog finns det dessutom en andra skiva, där vi under lika lång tid till får låtarna remixade och mixade av några av discovärldens mest kärleksfulla händer – då och nu. När hela feste börjar med en tio minuter lång Found a Cure av sjuttiotalsdiscons kanske främste mixare Tom Moulton kastas ribban med en gång upp på de allra högsta höjderna. Och att discolärljungar som Dimitri from Paris (dessutom hjälpt av Julien Jabre) och Joey Negro dyker upp i remixarstolen kunde på något sätt inte bli mer självklart. Den själfulla disco som Ashford & Simpson skapade under sjuttiotalets andra halva har levt vidare genom först New Jerseys garagescen och sedan spridit glädje med just eldsjälar som Dimitri och Joey under nittiotalet och vårt nuvarande årtusende.

Just därför är det en besvikelse att de två Simphouse-remixarna kapsejsar andra skivan – och fullpoängsbetyget. Paul Simpson var en av de verkliga pionjärerna just kring garagens tillkomst – och gjorde några av de bästa och mest själfyllda houselåtarna i åttiotalets sluttamp – men här funkar det verkligen inte alls. Over & Over har tvingats ner ovanpå en hiphop/swingbeat-rytm som den inte alls trivs med. Tried Tested & Found True har råkat ut för något liknande, men istället för hiphop är det pianoströdd mjukishouse som sköter marktjänsten. Hade säkert varit en helt okej sak på egen hand, men här blir det sju och en halv minut av två låtar som springer parallellt utan att någonsin ens göra ett försök att närma sig varandra.

Men släng de två. Låtsas att de inte finns. Resten är den kanske bästa musikaliska sammanställning som sett dagens ljus 2008. Det är musik för regnmörka kvällar, ensamma nattimmar, exploderande kärlekseufori och alla känslor som får plats däremellan.