Typical Cats-rapparen med de galna rimstrukturerna har för alltid en varm plats bland mina favoritemcees ända sedan hans debut If It Ain’t Been In A Pawn Shop, Then It Can’t Play The Blues. En skiva som kanske inte står sig så bra idag jämfört med hans nyare material, men ändå är ett viktigt historiskt märke över hans karriär.

Än en gång har Qwel knutit till sig en ny producent, Kip Killagain, som främst är en jungleproducent. Det blir nästan en ny till varje album förutom Jackson Jones som han släppt in på tre skivor. Det är riktigt skönt att han utvecklas och vågar testa nya grepp istället för att fastna i gammalt tröl. Ok skivan har kanske ingen modern och spexig ljudbild eller experimenterade instrumentalpartier som på vissa tidigare album. Utan The New Wine är linjär hiphop med högsta klassens texter både strukturellt och metaforiskt.

Skivan innehåller stenhård kritik mot amerika och dess moderna fenomen. Ämnen som behandlas är Reality TV, vart artistskapet är på väg och vad den tekniska utveckling gjort för tjänster och björntjänster gentemot artister. Som vanligt är det inlindat, tvistat och uppsnurrat i bisarr rimstruktur och massa liknelser och som vanligt med en hel del bibelreferenser. Skivan är nämligen tredje delen i Qwels serie Four Seasons med uppenbarelseboken som utgångspunkt likt tidigare skivor i serien Harvest och Freezer Burner.

Alla skivans spår håller inte riktigt hela vägen. Textmässigt är de vassa men produktionerna kunde fetats upp och byggts på lite. Men det är ändå inga problem att lyssna igenom skivan från början till slut utan att hoppa av över spår.

The New Wine är en cynisk antiskiva i rätt klassisk Qwel-manér fast samtidigt lite otippad. En skiva som kritiserar dagens kommersialism av musiker och amerikanska kristenhet. En skiva som aldrig stryker medhårs utan låter sig ta plats och säga det som behöver sägas.