dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

Moving Mountains: Pneuma
Pneuma (album, cd) Moving Mountains
2008
Deep Elm Records
10/10

Intensivt och vackert

Andetag; soluppgång.

Så inleds Moving Mountains storslagna debutalbum Pneuma. Med välavvägd balans mellan energisk rock, lugna, stämningsfulla partier, och bländande crescendon utforskas sedan gränslandet mellan indierock och postrock. Bandet var under två års tid ett rent studiosamarbete mellan multiinstrumentalisten Gregory Dunn och trumslagaren Nicholas Pizzolato, påbörjat medan de fortfarande gick i high school utanför New York. All uppmärksamhet albumet fick när de själva släppte det i början av fjolåret motiverade dem dock att börja ge konserter, så bandet omfattar nu även Frank Graniero (gitarr/sång) och Mitchell Lee (bas).

Pneuma är först och främst en helhet, med återkommande musikaliska och lyriska teman, men var och en av låtarna står för sig själv, från explosiva Cover The Roots / Lover The Stems, till den akustiska balladen Sol Solis, och det enastående huvudnumret 8105, inbäddat mellan två atmosfäriska, instrumentella stycken. De ofta komplexa arrangemangen inkluderar även elektroniska element, och instrument såsom cello, vibrafon och trombon gör oväntat entré för att förstärka nyckelpartier. Vid ett flertal tillfällen väcker förtrollande gitarrarpeggion nytt liv just då musiken tycks avstanna.

Dunns uppriktiga, intensivt känslofyllda sång förankrar detta verk som annars riskerat att sväva iväg med sina stora pretentioner. Han använder sin röst på ett antal olika sätt som ekar från det förra decenniet, då begreppet emo hade en helt annan innebörd. Sången används ofta som textur, i flera lager, där orden blir ourskiljbara. De målande texterna är annars en oundgänglig del av musiken, i synnerhet den upprepade frasen ”You are like the Sun, and I am Earth, together we are one”.

Influenserna från The Appleseed Cast, Hammock, och postrockens storheter är tydliga, men Moving Mountains lyckas genom att förena och förädla dem skapa något alldeles eget. Pneuma är utan tvekan ett kraftfullt album som berör och som har förmågan att öppna sinnen för nya genrer. Avslutande Ode We Will Bury Ourselves summerar detta musikaliska äventyr med sju minuters hoppfull eufori. Det dynamiska utbrott som inträffar tre minuter in, och som fortfarande efter hundratals lyssningar ger mig rysningar, får mig osökt att tänka på U2:s Pride, den låt som för omkring tjugo år sedan väckte mitt intresse för musik, ett intresse som Moving Mountains vitaliserat.

Musik kan faktiskt förflytta berg, så ta ett djupt andetag, och lyssna.

Einar Pehrson

Publicerad: 2008-08-30 00:00 / Uppdaterad: 2008-08-29 17:09

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Recension | Recension: #4724

18 kommentarer

Det räcker att läsa presentationen av skribenten för att trovärdigheten hos honom hamnar på minus.

Svaret Oregistrerad 2008-08-30 00:08
 

att TGRBY skulle skriva recension var överraskande.

Medlem 2008-08-30 00:59
 

okej att jag gillar circa survive men jag skulle aldrig lite på en skribent som gillar dem….

MAGNUS Oregistrerad 2008-08-30 02:03
 

”Post-rockens storheter” + ”U2:s Pride” = jag antar O.C-musik.

Medlem 2008-08-30 03:22
 

Låter bra. Ska sökas upp.

Björn Oregistrerad 2008-08-30 09:06
 

Han som skrivit detta borde nog stanna i sovrummet. HUr fan skall man kunna annat än garva åt nån som presenterar med ”Einar är en sovrumsmusiker boende i Göteborg”?

Per Kele Oregistrerad 2008-08-30 10:30
 

Efter en längre vistelse på jorden kan jag nu konstatera, att de homo sapiens sapiens som benämner sig själv som ”lyssnare av musik” är ett mycket aggressivt släkte, med både psykopatiska och sadistiska drag. Jag har även noterat att de är djupt ironiska. Jag förutspår att inom ett tidsspann på hundra år så kommer alla ”musiklyssnare” till sist utrotats i något av de fem förestående ”nukleära musikkrigen.” Bomber innehållande så mycket koncentrerad ironi att alla inom en tvåhundra mils radie från nedslagsplatsen kommer att kontinuerligt fyllas med avföring tills det att deras kroppar exploderar. Ni kommer då att i fortsättningen få lyssna på naturens egen musik, osamplad, i form av fågelkvitter och trädsus.
Nej, nu ska jag tillbaka till Mars, vi ses!

P.S.
Recensionen i fråga är tvivelaktig, inte bara på grund av de mastiga liknelserna (bergsförflyttning, U2, solnedgångar och andra naturkrafter som vi marsianer omöjligen kan anknyta till vibrationer i luften) utan även på grund av skribentens officiella titel; ”Gästskribent.” Titeln i sig själv är en dubiös sådan, men det är dess maskopi med den hutlösa poängen som får mina marsianska alarmklockor att ringa.

P.P.S.
Jag såg Jackie Chan igår, i filmen Shanghai Noon, fyfan vad roligt! Och den där Owen Wilson är inte allt för dålig han heller!

MARSIAN X23 Oregistrerad 2008-08-30 12:22
 

den där killen skrämmer mig.

woltangh Oregistrerad 2008-08-30 12:54
 

Kul att Moving Mountains får lite uppmärksamhet här hemma. Men så bra är inte skivan, faktiskt. Helt ok, men inte mer.

Özgür Kurtoglu Oregistrerad 2008-08-30 13:42
 

Du får gärna komma tillbaka och kommentera mera från Mars. Otroligt fyndigt!!
På återseende?

Letterman Oregistrerad 2008-08-30 17:22
 

deep elm? appleseed cast? då är det här alltså fjortisemopostrock?

gubbtjyven Oregistrerad 2008-08-30 18:02
 

Typ så, Kotscho kanske är tillbaka och lämpar över sitt mög? 3/10 på sin höjd.

Medlem 2008-08-30 20:33
 

Intressanta iakttagelser

Claes K Oregistrerad 2008-08-30 20:39
 

men för fan X23!! är det här du är… du skulle ju åkt tillbaks för längesen, X14 är sjukt orolig! bäst för dig att du har en utförlig journal angående dem vi tillsvidare benämner som ‘musiklyssnare’

MARSIAN X51 Oregistrerad 2008-09-01 09:07
 

Varför är det fortfarande tillåtet att kommentera på dagensskiva? Jag har så otroligt svårt att förstå det.

Dess like till aggressivitet och ‘jag-befinner-mig-på-nätet-alltså-vågar-jag-förolämpa-folk-och-är-i-verkliga-livet-en-mycket-sorglig-och-betydelselös-person’-mentalitet är svårt att hitta.

Andreas Oregistrerad 2008-09-01 22:51
 

Den här skivan skulle må bra av lite mindre postrocklandskap och lite mer rytmiska delar. Moving Mountains känns inte fräshare än vilken annan ljudmatta av delaypedaler från nittiotalet som helst. Och även även om texten i musik av det här slaget är sekundär så irriterar det att sångel ligger så långt bak i mixen. Men till levande ljus och en flaska vitt fyller skivan sin funktion. Inslagen av blåsinstrument fångar uppmärksamheten igen men man tappar lätt fokus efter ännu tre minuter utringande gitarrer.

Niklas Oregistrerad 2008-09-03 12:52
 

h8ers, jag har inget med detta att göra >-(

(men jag tänker lyssna på den minst en gång)

Medlem 2008-09-03 13:36
 

Tack för denna recension; den gjorde mig nyfiken och nu har jag ännu en ny grupp att upptäcka. Moving Mountains kommer att komma högt upp på min favvolista i genren, där annars Sigur Ros och God Is an Astronaut intar första och andraplatserna.

Robban Oregistrerad 2011-05-09 20:39
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig