dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Bad Religion: The New America
The New America (CD) Bad Religion
2000
Dragnet/Sony
2/10

gone gone gone /
a bash dem

Lyssna

Sök efter skivan

Bad Religion är ett av de band som följt mig under längst tid. Från det att jag först hörde 1982 års fullängdare ”How Could Hell Be Any Worse”, och initialt avfärdade den, har de funnits där. Jag blev varse att de nog var något att ha genom åratal av intensivt lyssnande på skivor som ”Suffer” (88), ”No Control” (89) och ”Against the Grain” (90). Med tiden blev det så att olika delar av ens liv kan lätt markeras av Bad Religion plattor. I alla fall fram till och med 1996. Och jag är inte ensam om att ha det så. Bad Religion har varit viktiga för många.

1992 kom ”Generator”, en platta som chockade många då den var långt mer komplicerad både ljudmässigt och arrangemangsmässigt. Därefter har det gått långsamt utför. ”Recipe For Hate” som kom 1993 var väl inte direkt någon stark platta, även om jag gillar den, och 1994 års ”Stranger Than Fiction” var ännu ett steg mot branten. Omtyckt, men ändå med klara indikationer på vad som komma skulle. Efterföljande ”Gray Race” kom 1996, och den sympatilyssnar jag fortfarande på någon gång om året. Det är inte så att den är direkt dålig, men den kommer knappast med på någon lista över Bad Religions främsta. Slutligen har vi då kommit fram till 1998 och det det riktiga bottennappet; No Substance. En skiva som till och med känns mindre intressant än Greg Graffins Roland Juno 6 projekt ”Into the Unknown” (83) som bandet helst vill glömma.

”[...]We’ve got break out from this
insulated blind and lame senility[---]”

”New America”
Greg Graffin

”The New America” är platta 11 i raden original-Lps, och ni vet alla vad det betyder. Vi har färdats en lång, lååång väg från punkt a. Punken är sedan länge glömd. Den finns inte med mer än som än som etikett, och kanske bitvis som text. Men den finns fanemej inte kvar som attityd. Och det märks. Det spelar ingen roll att man tagit med Todd Rundgren som mentor och producent. Bad Religion har blivit tandlösa dinosaurer. Om du inte håller med behöver du bara besöka en livekonsert med bandet…

Visserligen låter det som att Bad Religion har skrivit låtarna på ”The New America”. Men det är lätt att tro att några begåvade ungdomar på musikskolan framför dem. Det finns inget driv, ingen attack eller attityd i musiken. Meck, plock och rena enkla punkföljder har tidigare varit en fröjd att fnissa åt, känns här som dåliga kopior. Dessutom levereras de i ett tempo som får farmor att bli generad. Som om det inte var nog, sjunger dessutom Greg sämre än någonsin. Han stolpar inte längre omöjliga fraser på varandra i det rasande tempo man är van vid, och inspirationen känns snarare som om den kommer ifrån den gröna doften av dollars än något socialt patos.

Jag menar, hur i hela helvete kan man skriva en låt som heter ”I Love My Computer”? Finns det fortfarande någon som är rädd för datorer? Kommer de fortfarande att ta över? Jag trodde att de tankarna dog med den riktiga science fiction genren (som ironiskt nog dödades av datorns intåg i Hollywood).

Visst har Todd (eller någon annan) sett till att en eller annan modern detalj smugit sig in i produktionen för att lura lyssnaren att tro att Bad Religion har utvecklats. Men även detta är ett lamt försök då jag inte ser detta som något annat än en åldrings sorgliga försök till att reparera rynkor med kosmetika.

Avslutande ”Let It Burn” och ”Don't Sell Me Short” är plattans två bästa låtar. Den sistnämnda går dessutom i det tempo den ska, och jag börjar genast flina. Jag förstår att Greg och hans kumpaner har försökt att sammanställa sitt nittiotal på den här skivan, samtliga låtar är nämligen avlägsna släktingar till det senaste årtiondets samlade produktion. Jag förstår avsikten, och den är väl god, men jag kan inte annat säga än att ”The New America” även här är ett misslyckande. Och det är därför jag är sur. För det här låter nästan som det ska, och allt som händer är att jag blir påmind om hur det en gång var.

Leve musikkonservatismen! Instifta en regel som säger att band måste sluta innan de blir dåliga…

Mikael Nordlander

Publicerad: 2000-06-26 00:00 / Uppdaterad: 2000-06-26 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #512

8 kommentarer

Du förstår inte att Bad Religion måste utveckla sig. Visst är Suffer, No Control och Against The Grain skitbra. Men Bad Religion kan inte forsätta att göra samma typ av skiva om och om igen. Även om de är ett punk band så har de ambitioner och de har de alltid visat.

Jocke Oregistrerad 2001-01-20 23:56
 

En två i betyg är kanske ett par snäpp för lite, men faktum är att denna platta är det mest lama och intetsägande BR har gjort sedan ”Into the Unknown”.

Det största problemet på plattan är det makliga tempot. Alla vet ju att BR inte skall pyssla med hårdrockspastischer, som i titelspåret, eller synthblippande som i ”I Love My Computer”…

Ett annat problem är den sunkiga produktionen…

Det är absolut inget fel att ha ambitioner, men det är ingen uräkt när resultatet inte blir roligare än så här.

Det kan ju även bli kanonbra, som på Greg Graffins soloplatta ”American Lesion”. På ”The New America” blir de ”nya” greppen bara trista…

Hoppas på uppryckning till nästa gång, om det nu blir någon…

Jonas Oregistrerad 2001-02-08 09:38
 

Nej, jag hoppas verkligen inte att det blir någon mer gång nu. För mig upphörde Bad Religion att existera som band när ”no substance” släpptes. Sällan har en skiva fått ett mer passande namn. All gnista och energi, alla briljanta melodier och oooozin' aahs fullständigt bortblåsta. Och precis när man förlikat sig med tanken på att ens favoritband faktiskt kunde släppa intetsägande plattor släpps den här dyngan… Lägg av nu för helvete gubbar! Snälla!

Anders Oregistrerad 2001-04-11 18:17
 

Va har de släppt nått efter Generator? INget som är värt att lyssna på iaf.

Mart Oregistrerad 2001-06-01 14:53
 

fast ingen förmodlgen längre bryr sig kan jag meddela att jag nu lyssnat ett par gånger på det kommande albumet ”the process of belief”, som släpps i februari. Precis när man hade gett upp hoppet om sina gamla hjältar slår de till med en riktigt trevlig platta! farten är tillbaka, de ettriga melodierna sitter där de ska och över hela anrättningen ligger underbara ”oooozin' aahs” och får en att vilja hoppa igen…visst finns det ett par lite långsammare låtar (”broken”, ”epiphany”) som kanske inte känns så kul, men det mesta är riktigt bra!

jonteman Oregistrerad 2001-11-12 11:27
 

vet inte om man ska skratta eller gråta när man ser en recension som den här, och kommentarerna nedan. uppenbarligen är smaken jävligt delad i och med att både the new america och no substance faktiskt är bra, inget toppbetyg men heller inte dåliga. skandal..

Medlem 2006-02-09 20:33
 

Det är synd att så många dissar New America. För om man kan bortse från att det inte låter som No Control eller Against The Grain så kan man hitta grymt mycket bra på denna skiva. Whispers in Time och Dont Sell me Short är bland det bästa Bad Religion gjort och titelspåret en riktig hit! Gillar man Bad Religion borde man gilla vackra melodier och på denna skiva kryllar det av dom. Det är en skam att denna skiva har hamnat i skuggan och klassas som dålig bara för att det inte är snabb punk hela vägen.

Sir Olof Oregistrerad 2007-08-14 14:29
 

det kunde ju vara på sin plats att ta reda på vad ”I love my computer” egentligen handlar om innan man sågar den.

noll koll Oregistrerad 2010-10-18 20:37
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig