När vi får glänta på The Door möts vi av Mathias Eicks första toner som bandledare. Du kanske känner igen hans namn från fantastiska Jaga Jazzist där Mathias varit trumpetare i många år. Förutom där har han spelat antingen sitt huvudinstrument trumpet, basfiol, vibrafon, piano eller gitarr med artister som Motorpsycho, Ulver, Turbonegro såväl som jazzartister som Manu Katché, Jacob Young och Iro Haarla.

Men nu har han alltså givit ut sin debutskiva under eget namn på prestigefyllda jazzetiketten ECM. Hans solokarriär har varit i vardande under flera år. Förra året fick han utmärkelsen IJFO:s pris The International Jazz Award for New Talent. Runt sig har han samlat gamla bekanta från Jøkleba: Jon Balke och Audun Kleive samt Audun Erlien.

Balkes piano leder många av låtarna och öppnar vyerna för Mathias blå toner från trumpeten. Den låter mjukt och ofta med sordin. Kleives trummor är försiktiga men precisa. Det är vispat. Slag på kanten.

Förutom i funkiga Stavanger där han leder dem ut tillsammans med ensamma nedslag på Balkes piano. De väntar ut varandra med ett sug efter mer. Klatch. Ett slag på klockan. Pressade små ljud ur trumpeten. Ända tills allihop går samman mot ett crescendo som sedan bara får tona ut.

Och just där hittar jag problemet med skivan. Det är riktigt bra … nästan. Det känns lite för försiktigt. Lite för återhållsamt där de borde fortsatt lite till. Som av en rädsla för att göra för mycket blir det istället för lite. Men jävlar vad nästan bra det är. Och ibland, som många kvällar här i juni är det absolut gott nog.

Mathias Eick live på North Sea Jazz 2007 (här släpper de till lite mer, Mathias står dock mest bakom pelaren):