Enligt Randy Randall och Dean Allen Spunt i No Age går det år 2008 alldeles utmärkt att utgå från den mycket enkla principen att nittiotalet aldrig riktigt tog slut, en princip de faktiskt klarar av att leverera på ett förvånande relevant sätt.

Nouns kom redan för två månader sedan och är duons första album på Sub Pop. Den fysiska utgåvan kommer med en 68-sidig booklet, och letar man vidare kring No Age kan man följa deras fotoblogg eller läsa mer om klubben och konstgalleriet The Smell i Los Angeles där bandet synts samtidigt som de gjorde sig ett namn tack vare en rad internationellt uppmärksammade ep-skivor (som finns samlade på FatCat Records-skivan och debuten Weirdo Rippers).

No Age tar ett estetiskt ansvar för sin produkt.

Det är också därför de känns så förbannat intressanta att läsa om, titta på, engagera sig i, följa efter på livespelningar och, om och om igen, sträcklyssna på.

Även om duon lystet omfamnar Kevin Shields, J Mascis och en hel liten hög av Sonic Youth-singlar gör de det aldrig med ett stadigt tag om kopieringsmaskinen, istället fräser och sprakar Nouns av en ivrig ambition att spela högt och hårt bara på grund av att det är så förbannat kul att göra det. I Sleeper Hold smäller de till tonerna av årets mest oreglerade rundgång bilen rakt genom ett skyltfönster, i Teen Creeps kan man få för sig att de fått tag på tidiga bob hund-inspelningar och gjort dem till sina egna. Inte i något av spåren kan du få för dig att det bara är två personer som skapar det här oljudet.

No Age gör musik som slåss och engagerar, som interagerar med sin publik, som medvetet diskuterar och försvårar. Att Randy Randall och Dean Allen Spunt gör det med en kärleksfull uppdatering av det tidiga och mellersta nittiotalet känns inte bara påfallande logiskt, framförallt känns det viktigt att återigen påpeka dåtidens kringdetaljer som gjorde att helheten påverkade på så många plan.