Recension
- I Am (album, cd) Nas
- 1999
- Columbia
Nas är vad?
Lyssna
Etiketter
Jag kommer ihåg hur exalterad jag var när Nas släppte sin tredje skiva I Am. Inte nog med att jag tyckte omslaget var häftigt med Nas som faraon, man fick dessutom en stor poster tillsammans med skivan. Ett skivomslag som jag till och med målade av till mitt slutarbete på bildkursen i högstadiet.
I Am var en av de tidiga skivorna som drabbades av nätläckage. Och Nas var tvungen att spela in nya spår till skivan vilket gjorde att releasedatumet flyttades fram. Några av bootleglåtarna som skulle varit med på skivan var riktigt suveräna varav några släpptes officiellt först tre år senare på The Lost Tapes och diverse mixtapes kring albumsläppet.
Albumet som helhet är mer splittrat än tidigare skivor men fortfarande en bra skiva. Med NY State Mind Pt. II som rullar in i klassisk Illmatic-anda sätter man stämningen Skivan innehåller också hits som Premier-proddade Nas Is Like och Carmina Burana-samplade Hate Me Now, där Puff Daddy megafonskriker i refrängen.
Skivan har tyvärr några riktiga bottennapp i form av Timbaland-producerade You Won’t See Me Tonight och Dr. Knockboot. Tråkiga låtar som inte känns Nas, utan att låta för puritansk. Även DMX-samarbetet är väl sisådär. Då är Favor For A Favor med Scarface desto bättre, ett samarbete som återupptogs på Scarface-skivan The Fix och låten In Between Us.
Det är svårt för en artist, speciellt med en sådan debut som Illmatic, att hålla karriären på toppnivå för jämnan. Men Nas har ändå lyckats hålla ribban högt och motiverat sig själv till utveckling även om karriären haft dalar. I Am är inte Nas bästa skiva, men absolut inte den sämsta. En skiva som definitivt bör finnas i alla Nas-fans skivsamling.
Publicerad: 2008-07-18 00:00 / Uppdaterad: 2008-07-18 16:16
35 kommentarer
Du måste VERKLIGEN gillas Nas om du ger den här skivan 8/10. Mest med tanke på att den, precis som alla andra skivor efter It was written, är helt stört splittrad.
#
personligen har jag aldrig förstått vad hiphopen har i new york att hämta.
#
Har inte ”arg skåning” skrivit exakt samma sak tidigare???
#
Det stämmer säkert. Undrar vad han / hon vill säga med det?
#
Han skriver det hela tiden. Vad han vill säga är att han tycker att Lil Wayne är det bästa som någonsin hänt hiphopen – trots att det är det sämsta.
#
RONNA där har du helt fel. Ska vi gå in på det sämsta som hänt hiphopen så bör vi väl nämna Sylvia Robinson och rappers delight? Lil Wayne är långt ifrån det sämsta som hänt hiphopen. Tycker du det så är du bara ignorant och trångsynt.
Och håller med Pontus om betyget, men frågan är väl vad man ska jämföra med när man sätter det? Nas egna katalog eller alla andra skivor som finns?
#
När kommer Nas A-Ö?
#
Nej. Jag överdriver, men han är hemsk.
#
Ja, det sämsta som hänt hiphopen är Sylvia Robinson och Sugar Hill Records.
Själv tycker jag att det sämsta som hänt rocken är elgitarren.
#
Ja, väldigt underligt resonerat av Micke. Alldeles oavsett vad man tycker om Rappers Delight och vilken hiphop man gillar har jag svårt att se hur den skulle kunna vara dåligt för hiphopen. Om man inte förstås, vilket kanske är fallet här, hatar hiphop.
#
Vad jag menade var att hatar man på lil wayne för hans kommersiella musik så ligger det väl på sin plats att hata på rappers delight också då det inte finns någon mer kommersiell hiphop-låt än just den. Kan ni historien bakom den så förstår ni vad jag menar. Och då vet ni också att Hiphopen-kulturen var som starkast innan den låten.
#
Jaså, säger du det.
”You’re entitled to your own opinion, but not your own facts.”
#
Jag tror inte att någon här hatar Lil’ Wayne därför att han säljer skivor. Det vore otroligt löjligt och det är rentav förolämpande att utgå från att någon tänker så. Iofs är det ganska kul, jag ska nog börja säga till ateister m fl att de inte gillar bibeln bara för att den sålt så himla mycket.
Sen att Weezy är mycket mycket bättre än Sugarhill Gang är en annan sak.
#
Lamont, att rappers delight är en kommersiell låt är fakta, som sagt kolla in historien bakom låten innan du säger något.
Kakbarn, jag tror absolut att många hatar på t.ex souljah boy för att han säljer mycket, blivit stor och förstör folks bild av vad hip hop är. Sen är problemet att sånna som t.ex RONNA drar weezy över samma kant bara för att de inte riktigt lyssnat på weezy. Weezy har talang, man kan inte säga något annat.
Stör mig bara på folk med inställningen ”åt helvete med all ny kommersiell rap, de ska va old school, rappers delight! yeaahh”, det visar bara brist på kunskap.
#
Med den obetydliga lilla skillnaden att det Sylvia gjorde när hon plockade ihop Sugarhill Gang för att rida på en aktuell trend var att samtidigt fyra av startskottet för hela genren hiphop som skivfenomen (även om Joe Bataan och Fatback Band väl förtjänar lite ära här också). Att bara vara kommersiell på samma nivå som en hel drös andra ger ingen plats i historieböckerna. Att vara kommersiell på samma nivå som en hel drös andra samtidigt som man är först på banan gör det däremot.
Att sedan ”Rappers Delight” är en så överjävla fantastisk låt som sopar banan med det mesta som kommit sedan dess (okej då, det är ju Chic, liksom) hör inte hit.
#
Men den straffar inte ”Wicked rappers delight” med Insane Clown Posse.
#
Rappers Delight är fantastisk, men, som Ola säger, beror det till största delen på Chic. Det är ju nästan fusk att använda sig av en så bra basgång. Sen är ju den där långa versionen i ärlighetens namn lite… lång.
#
kakbakarn: Vadå, är 14 minuter lite långt? Kan hålla med, men tycker även den funkar. Lite som ”Papa Was a Rollin’ Stone”: en sån låt som funkar i 10+ minuter.
#
Om vi bortser från ICP tycker jag faktiskt ändå att ”Rappers delight” är en skitlåt.
För att uttrycka sig mer specifikt: en instrumentalversion av ”Rappers delight”, hade den på något sätt varit sämre och i så fall hur? Vi hade förstås missat det sorgligt klassiska rimmet ”hotel, motel, Holiday Inn” men inte så mycket annat.
Tänk om Flash, Bambaataa eller Kurtis Blow fått äran att göra den ”första” hiphoplåten i stället, så mycket bättre det hade känts.
#
Ola Andersson: Aldrig sen att försvara något som ens har en svag doft av o-coolt.
#
Du måste skämta?
#
”Rappers Delight” låter inte så bra så här i efterhand, nej. Men när den kom lät den hur bra som helst. Tala om att det lät som något nytt. Studentradio var rätt populärt, minns en station som hette SBC som brukade mixa ihop ”Good Times” med ”Rappers Delight” fram och tillbaka så att man höll på i en kvart-tjugo minuter.
Alla var överens om att rap var en fluga som inte skulle vara. Det var alldeles för enformigt och svårt att variera. Låten brukade presenteras som något i stil med ”Disco Duck” – en ploj.
Jag minns inte att prat om hiphopkultur letade sig till Sverige förrän Grandmaster Flash. ”The Message” accepterades även av svenska journalister eftersom det plötsligt handlade om en social/politisk kommentar. Det är alltid finast. Det var först med ”Buffalo Gals” – typiskt nog – som det började göras TV-inslag om Graffitti och Breakdancing och ”gatans kultur”. I Sverige , alltså.
#
Rap hade väl plojfaktor i Sverige under i princip hela 80-talet? Revyartister och politiker som ville vara roliga och visa att de ”hängde med” rappade på scen.
Låten ”Rapping Ingvar” med den där imitatören Jörgen Mörnbäck hade knappast blivit populär om det inte varit för att rappande fortfarande hade en noveltyfaktor, och den kom 1991.
#
Kring 1987 började det spelas mycket hiphop om man gick ut i Stockholm, i samband med att alla dessa småklubbar som startades och dans/klubbmusikvågen.
Jag minns inte att det fanns något nöjes- eller krogliv att tala om innan dess om man inte var beredd att köa till Café Opera i timtal för att titta på Lundell och Johannes Brost på lyset. Om man nu kom in. Jag släpptes sällan in. Alternativet var att förnedra sig på något uselt fylledisco. Finns Collage fortfarande?
Frågan är vem eller vilken låt som bröt isen i Sverige generellt, utanför snävare kretsar. Jag är rädd för att det var Latin Kings. Och de hade ju också plojfaktor.
#
Det beror väl lite på hur man definierar hiphop här. Rob’n'Raz och Leila K:s ”Got to Get” (och ”Rok the Nation”) var förmodligen det första, stora inhemska avtrycket. Mitt i Nordik Beat och hiphouse-vågen (det var ju så jag upptäckte hiphopen – via Mats Nileskärs ”Hip-house”, det enda vettiga svenska radioprogram som spelade house där i slutet av åttiotalet). Och sen Just D.
Sen har vi ju MC Tims ”Jag är def” också. Men där kan vi nog definitivt inte tala om någon kretsbrytare.
Grejen med hiphopen under åttiotalet var ju att även hyfsat respekterade amerikanska hiphopartister tilläts vara plojiga och allmänt fåniga. De gjorde sin grej bra och det sågs inte som nödvändigtvis mindre värt bland kollegorna. Sedan kom NWA och så var det slut på den biten (vilket är ironiskt, med tanke på att särskilt gangstarappare verkar älska Stefan & Krister-buskis – bara att kolla på valfri gangstavideo – dratta på ändan, skojiga hattar och Porky’s-upptåg är värsta heta grejerna).
#
Jag var ju för liten för att gå på klubb men som tidningsläsare kändes det som nån sorts trendbrott skedde runt 87-88 med P.E. och Eric B & Rakim. De behandlades med en ny sorts respekt, och omfamnades också av rockfolket.
Svensson i allmänhet tyckte nog däremot att rap var festligt fram till i början av 90-talet, när de insåg att eländet var här för att stanna.
#
Ola: Vem snackar du om som ”tilläts vara plojig”? EPMD? Public Enemy? Kool Moe D? Eric B & Rakim? Jag tror inte att de skulle gillat att bli kallade ”plojiga”. Jag fattar att du tänker på daisy age och så, men du skriver på ett sätt som gör att det verkar som om all hiphop var musse pigg fram tills NWA.
Och att dra upp MC Tim är bara helt sinnesjukt. Varför kör du inte hela paketet med Stone Bridge och Denniz Pop och, vafan, Papa D?
#
Just det där med ”rockfolket” känns som att det är det som råder ännu idag – och som gör att många som ”egentligen inte gillar rap” gillar den alternativa, gärna gjord av vita (se exempelvis Anticon). Förutom det lockande i att de är ”alternativa” (yay!) är det hiphop gjord av människor som kommer från rockhållet, så att säga, och därmed med samma utgångspunkt som människorna som avses här ovan. Och så förstås att de har ”mening” med sina texter. Att de ”betyder” något.
Det är ju precis det som hände i och med PE. Som Lamont konstaterat med ”The Message” är politiska låtar alltid mer värda än valfri kärlekslåt. Därmed också mer värda. På sätt och vis är det PE:s fel att hiphop så ofta idag av belackarna har krav på sig att alltid vara politisk/medveten för att vara bra medan vanlig gitarrpop kan sjunga om att sitta på krogen och ragga och fortfarande vara fantastisk. Hur ofta hör man någon säga ”kan någon ge mig tips på medveten gitarrpop”? Hur medveten är Håkan Hellström på en skala?
(och då ger jag inte in på resonemang kring att det då borde finnas omedveten musik, utan att veta vad det innebär)
#
Evert: Dana Dane, Fat Boys, Kurtis Blow, Biz Markie, Heavy D, Digital Underground, Young MC, Jazzy Jeff & The Fresh Prince (de sistnämnda turnerade med Run DMC och Public Enemy när det begav sig). För att nämna några som inte tog hiphoplivet på alltför stort allvar.
Och ja, jag kör gärna hela Nordik Beat-paketet med BomKrash, Stonebridge, Papa Dee och gänget. Mycket skitbra klubbmusik där. Det förändrar dessutom inte det faktum att MC Tim var om inte den förste så åtminstone en av de första att rappa på svenska. Och det faktum att du reagerar som du gör visar just min poäng: hiphop måste tas på blodigt allvar. Allt som inte är ”äkta” ska bespottas.
#
Personligen har jag aldrig förstått vad hiphopen har utanför Sverige att hämta.
#
Ola-> ”rockfolket” tycker att guldkedjor är tramsigt, nästan all musik som varit textbaserad har handlat om kärlek, varken Håkan Hellström eller Henrik Berggren har sjungit om att vi borde gå och rösta på Vänsterpartiet. Det är inte det glattiga i kärleksskrivandet som folk i första hand stör sig på, det är det diviga i att kräva limossar och dylikt. Jag pallar inte att säga att jag tror att det är så, för det biter inte på dig. Det är så. Du envisas med att folk som inte lyssnar på soul/hip hop/klubbmusik etc är inskränkta, jag hävdar att du väldigt ofta är nattmössa. Hej på dig!
#
FW: Precis. Nästan all musik handlar om kärlek – varför är det då så viktigt att rappare ska ha något utöver det att säga? För att vända på min fråga ovan, hur ofta är det musiklyssnare som vill börja lyssna på hiphop efterfrågar hiphop med texter om kärlek och brustna hjärtan?
Och att säga att hiphop handlar om limosar för att de mest välbetalda rullar omkring i såna är att säga att rock handlar om samma sak för att Rolling Stones eller Bruce Springsteen rullar in med 47 långtradare i stan. De flesta rappare harvar runt med ungefär precis samma villkor som valfri sovrumssingasonga. Att hiphop sedan mer har kommit att handla om materiella saker än många andra genrer har ju mycket med genrens rötter att göra – och det har stannat kvar. Det kan man ju tycka vad man vill, men i den mån det finns är det del i genrens osynliga regelverk. För precis som i alla genrer finns det do’s och don’ts hur man ska vara för att kollegorna ska ha ”respekt” för dig.
Sedan tycker jag inte att folk som inte lyssnar på ovanstående musik är inskränkta. Jag tycker bara att de missar en massa fantastisk musik. Särskilt som de, i den mån de aktivt lyssnar på musik, istället lyssnar på en massa skräp.
#
Man önskar ju att det var lite mer gitarrsolon i hiphopen så man fick ett break från alla gapiga nissar med gällivarehäng som kör grötrim om gettot :-)
#
Man önskar ju att det var lite mer hårda beats i hårdrocken så att den kunde bli lite hård. Plus att det vore ett skönt break från alla wailande tunnhåriga gubbar som drömmer om drakar och demoner.
För övrigt är Lil Wayne härlig.
#
två troll på raken !
#
Kommentera eller pinga (trackback).