Jag fick upp ögonen för Stephanie McKay, som ibland går under namnet McKay, i och med hennes minnesvärda insats på Roy Hargroves fem år gamla RH Factor. Det är dock som sångerska i Brooklyn Funk Essentials hon först gjorde sig ett namn. Solodebuten McKay var ett samarbete med Geoff Barrow från Portishead och var en av 2003 års allra finaste skivor, men negligerades till den grad att den inte ens släpptes i hemlandet USA.

Inspirerad av vardagligheter som att betrakta människor i tunnelbanan och tidningarnas notiser och nu med hjälp av lokala musiker vill McKay berätta sin del av sanningen. Tell It Like It Is har sin utgångspunkt i New Yorks mångfald, landets politiska klimat och Irak-fadäsen likväl som i en förkärlek för Ohio Players och KRS-One. Ambitionen resulterar i soul som låter Ledisi möter blues möter Res möter hiphop.

Samhällsmedvetna alster som Money och This Letter är förvisso angelägna men det är ändå den smäktande kärleksballaden, Where Did Our Love Go, en duett med ingen mindre än Anthony Hamilton, som slår undan fötterna. Två väldigt speciella röster, McKays något råa och Hamiltons silkeslena, i ömsint och vemodig symbios. Titelspåret är en kraftfull förmaning till den yngre generationen, en välvillig pekpinne av den klassiska skolan och Jackson Avenue den obligatoriska tillbakablicken på svunna tider.

Tell It Like It Is hade vunnit på att släppas under en annan period, en mer svältfödd. Den senaste tiden har bjudit på både efterlängtade och intressanta soulskivor och i relation till dem bleknar den. Den är ändå värd åtminstone en genomlyssning.