Säsongsbetonat skivlyssnande är egentligen något jag aldrig förstått mig på. En julsång kan vara helt fantastisk i maj. Idas sommarvisa blir inte alls lika irriterande käck om man råkar spela den i november.

Ändå lyssnar jag enbart på Weezer när det är sommar. Varför vet jag inte. Beteendet började för drygt tio år sedan, men stagnerade i viss mån efter den gröna skivan eftersom jag inte riktigt förstått vad jag egentligen ska ha bandet till efter det.

Tills nu.

The greatest man that ever lived (variations on a Shaker Hymn) släpptes först till iTunes i maj, men jag upptäckte den inte förrän i förra veckan någon gång, och har lyssnat på den mer eller mindre konstant sedan dess. Det mest intressanta med låten är att Weezer lyckas med något de totalt kastat bort senaste åren; att gräva där de står och faktiskt lyckas med det, ungefär som om Teenage Fanclub plötsligt tryckt ur sig något betydande efter Grand prix-skivan. The greatest man that ever lived (variations on a Shaker Hymn) skiftar skevt och irrationellt mellan takter, sång, melodier och riff, en kyrkokör dyker ibland upp och försvinner, och efter fyra minuter får de för sig att det är en helt naturlig pryl att låta lite grand som Nada Surf.

Scott Shriner sa i en intervju om låten att ”The song ‘The greatest man that ever lived’ is a masterpiece that includes ten different styles of music based around a common theme”, vilket är en exemplarisk beskrivning av sommarens mest magnifika lilla digitalsingel, Weezers bästa låt på dryga sju år och min närmsta vän i nästan två månader till.

Sen är det ju höst, igen.