Fredrik Virtanen skrev för nån vecka sen en ganska känslosam krönika om den här låten. En krönika som fick mig att kolla upp vad han menade. Påstår snubben att han skippade midsommar till förmån för att lyssna på en skiva så måste jag lyssna.

Han har rätt Virtanen. I stort sett.

Jag har aldrig haft koll på Fleetwood Mac. Eller Buckinghams egna karriär. Jag tror det kan räcka med Live at The Bass Performance Hall. För det råkar nämligen vara ett litet underverk till livealbum. Inspirerade och lätt desperata versioner av massa låtar jag känner igen men inte kan placera. Avskalade till max med Buckinghams egna röst och sätt att spela gitarr i centrum.

Men, det var ju det där med gitarrsolot. I’m Afraid är som en lång utdragen kamp. Som om den ska ta mig fram till den slutliga orgasmen, eller döden. Det är så intensivt att klockan nästan stannar. Det skär och drar, smeker och tröstar om vartannat. Lindsey Buckingham kramar ur all energi som går ur något som värdsligt som en gitarr.

Det är fantastiskt. Ingen teknisk briljans. Inget stajlande. Bara ett sätt att sjunga och spela gitarr som musiker som är ett med sina uttryck klarar av. Men det är inte världens bästa gitarrsolo. I min värld kommer det Nils Lofgren gör på låten Keith Don’t Go och fångats på Acoustic Live fortsätta vara oöverträffat.

Den borde du lyssna på.