1986 såg jag Nils Lofgren i Brunnsparken, Örebro. Har för mig att det var i början av augusti, strax innan skolan började. Jag var femton år, ville bli gitarrhjälte och hade pudelfrisyr.

Jag hade inte hört mer av Lofgren än låtarna ”Secrets in the streets” och ”Flip” som spelats på radion den sommaren. Men snubben skulle ju vara en duktig gitarrist – så jag köpte en biljett och gick dit, tillsammans med några tusen andra.

Tidigare samma år hade det ryska kärnkraftverket i Tjernobyl havererat, så Lofgrens kompband vågade inte följa med till Sverige. Spelningen blev därför avskalad och akustisk. Nils Lofgren bjöd på en förvånansvärt intim föreställning med tanke på förutsättningarna – en välfylld svensk folkpark och strålande sol. Ofta ensam med en akustisk gitarr, ibland kompad av brodern Tom Lofgren och/eller roddaren Larry Cragg på piano och gitarr. Nils Lofgrens dåvarande flickvän, en rödhårig dam misstänkt lik Patty Scialfa, gick runt med en handycam och filmade.

Jag minns att spelningen var mycket bra, på gränsen till magisk. Måndagen efter konserten började jag köpa på mig skivor med Nils Lofgren. Men jag hittade aldrig den där nerven jag hört i Brunnsparken.

Inte förrän femton år senare, när jag plockade upp ”Acoustic live” ur ett CD-ställ hos en av skivhandlarna på S:t Eriksgatan i Stockholm. För en femtiolapp fick jag en CD som skulle kasta mig tillbaka till 1986 och få mig att känna den där nerven.

”Acoustic live” är inspelad inför en mindre publik en januarikväll 1997. Helt akustisk. Nils Lofgren gästas av bröderna Tom, Michael och Mark, samt Paul Bell. Akustiska gitarrer, piano och en del orgel är det enda som backar upp Nils Lofgrens ljusa röst. Det låter mycket bra och produktionen ger en närvarokänsla av rang.

Men bäst är låtvalet. Bröderna Lofgren spelar 17 sköna låtar från Nils långa karriär.

För de flesta skivköpare är Nils Lofgren mest känd som gitarristen bredvid Neil Young och Bruce Springsteen, men han har faktiskt givit ut drygt 20 egna studioalbum, plus livealbum och samlingar. I skymundan.

På den här skivan blandas gammalt och nytt. Den avspända stämningen gör att låtarna får en skön inramning. Nils Lofgren låter som Jimi Hendrix, Bruce Springsteen, Paul Simon och Art Garfunkel i en och samma person.

I några av låtarna briljerar Lofgren som instrumentalist. I den långa versionen av ”Keith, don't go” låter han sammanvuxen med gitarren. Kompet är magiskt, sången är lätt och i mitten av låten spelar han fram toner som en gud. Där och då är han världens bästa gitarrist. Det är inte gitarronani, utan bara definitionen av hur gitarr ska spelas – med känsla.

Tonerna kommer ur gitarren lika lent som orden han sjunger. Han nyanserar och fraserar sitt gitarrspel på ett sätt som inte går att förklara på ett rättvist sätt. Han får gitarren att gråta, men också att övertala. Det måste upplevas.

Han behärskar gitarren som om den vore hans modersmål. Språket han kommunicerar med.

På liknande sätt behandlar han pianot i ”Believe”. Det var på pianot han började sin musikaliska bana, innan Jimi Hendrix fick honom att tänka om. Nils Lofgren är en duktig pianist, vilket kan höras på Neil Youngs storverk ”After the goldrush”.

För dig som inte hört på Nils Lofgren tidigare är den här skivan en bra ingång till hans musik. Du får en intensiv version av ”You”. En rökig version av ”Sticks and stones”. En innerlig ”Big tears fall”. En livlig ”Mud in your eye”. Men bäst av allt – du får fantastiska akustiska versioner av låtar från hela Nils Lofgrens karriär.

Dessutom får du en av de bästa live-plattorna som spelats in. Befriad från onödiga pålägg och friseringar. Bara musik – rakt ut i högtalarna.

Jag tror aldrig jag spelat en live-skiva så många gånger som den här. Låtarna, gitarrspelet och inramningen gör den fantastisk. När jag lyssnar på den känns det som jag sitter framför scenen.

Med bästa biljetten. Till den bästa konserten.