Om du tycker att Parliament-Funkadelic-familjeträdet är snårigt är det ingenting mot August Darnells. De färgglada discodrinkarnas stormästare och hans lika vilt sprakande kumpaners musik gick in i och ut ur varandras liv på ett vis som lär krävas ytterligare en handfull volymer innan vi kommer i närheten av en någorlunda representativ bild.

Egentligen kan jag tycka att det räcker att nämna några av konstellationernas namn för att bilder av tikifyllda rum och bredbrättade vita hattar ska börja dansa framför ögonen. Här trängs sprallig och lättfotad tropisk discofunk från grupper som Dr. Buzzard’s Original Savannah Band, Aural Exciters och så klart Kid Creole & the Coconuts med varandra.

Det är en ljudfestival utan motstycke. Utan att läsa innantill omöjligt att säga när den ena börjar och den andra tar vid. Ett ständigt pågående och bubbligt ystert dansparty. En färdigmixad fest doppad i ananasjuice och kokoslikör.

Att M.I.A. originaltroget tolkade inledande Sunshowers är en tydlig indikation om hur det här låter, att Ghostface samplade samma låt säger kanske inte lika mycket.

Den oanande lyssnaren överraskas kanske av det småpackade och svajiga musikaljazznumret Is That All There Is med Cristina i huvudrollen och ett gökur i bakgrunden. Det är prilligt, spralligt och lekfullt utan att bli slit och släng-musik. Har du en förkärlek för allsångsvänliga musikallåtar får du sedan ditt lystmäte i I’m an Indian Too i Don Armando’s Second Avenue Rhumba Bands tolkning.

Här bjuds glädje med stora leenden och yviga gester som står lika högt i tak idag som för 25 eller 30 år sedan. Att ta fram en term som tidlöst om något så tidstypiskt som discon här sticker säkert i någons ögon, men varför inte?

En av många sköna saker med Going Places är att det inte är en rak och enkel singelsamling med de största hitsen. Styrkan ligger i att låtvalet är så noggrannt och väl sammansatt, välkända låtar samsas med mer eller mindre bortglömda singelbaksidor. Att många av låtarna presenteras i de längre 12″-versionerna bockar och bugar jag för. Discon gör sig som bekant bäst när den får god tid på sig.

He’s Not Such A Bad Guy After All (live)