Ett av Berlinduon Arno Kammermeier och Walter Merzigers främsta kännetecken är att de gång efter annan visat att technomusik kan vara precis allt annat än kall och distanserad. För hur elektronisk och rakt igenom syntetisk Booka Shades musik varit är den också beviset för hur mjukt, varmt och vackert maskiner faktiskt kan låta när de hanteras med varsam hand. När man dessutom som duon har förmågan att till det koppla pulserande melodier, besynnerligt bubblande basgångar och harmonier som vägrar släppa taget har man lagt grunden för framgång.

Ett framgångsrecept som genererat både ett av de senaste årens bästa album, fantastiska Movements och klubbvältare som Mandarine Girl, Night Falls, In White Rooms och kanske främst samarbetet med M.A.N.D.Y Body Language. Allt inbäddat i samma precisa, krispiga produktion.

På The Sun & The Neon Light finns ett tema där duon delar upp musiken i dag och natt. Melodierna är mestadels precis lika dynamiska som tidigare, produktionen oklanderligt elegant och gillar man något av exemplen ovan finns det en hel del av samma att hämta. Charlotte är euforisk, elektronisk disco av bästa Metro Area-märke, Dusty Boots tuggar på med bluesig techhouse, Planetary är en dos småilsken electro och Karma Car studsar också den omkring i närheten av närmsta discoboll.

Men det finns minst lika mycket som inte är fullt lika inriktat på att framkalla akut dansbegär och låtar som minimala Duke, storslaget känslosamma Outskirts, där de med hjälp av stråksektionen från Tysklands filmorkester är närmare Massive Attacks allra finaste stunder än någonsin, och den ömsint finstämda vaggvisan You Don’t Know What You Mean To Me (J’s Lullaby) är precis lika stora utropstecken.

Hade de nöjt sig där skulle The Sun & The Neon Light varit en rejäl konkurrent till Movements om Booka Shades bästa men det finns ett par anledningar till att den inte når dit. Spretigheten och variationen i sig är inte ett problem men ofta saknas den där magiska touchen och de hamnar i ett musikaliskt limbo. Inte tillräckligt dansant för klubbpublik, inte tillräckligt melodiöst för hörlurslyssnaren.

Tyvärr har duon inte heller nöjt sig med temaupplägget utan utmanat sig själva ytterligare genom att sjunga på ett antal spår. Inte deras allra bästa beslut. I några fall är det inte mer än ett lätt störande men snabbt bortglömt inslag men ibland tyvärr också som topping i något som mest låter som en, av förståeliga skäl, ratad Depeche Mode-demo från 1993.

The Sun & The Neon Light är ändå fortfarande till största delen en ny milstolpe för Booka Shade trots att kretskorten inte glöder fullt lika hett som vi vant oss vid hela vägen. De klarar den här gången, om uttrycket tillåts, inte riktigt kliva hela vägen ut ur sin egen skugga.